Ung Fri Galen

Rymmer

Han blänger på mig med sitt känslo lösa ansikte.
-Joline du ska ju vara hos tant Em i sommar.
"Tant Em är min gudmor som jag egentligen inte har så bra relation med, hon är lång och smal och har samt lite för myckt energi."

-Tant Em! Aldrig! Jag rätar på ryggen och sätter händerna i sidorna och tittar upp mot honom.

-Det spelar ingen roll för det kan du ändå inte du bestäma. Han vänder sig om för att gå tillbaka till sitt kontor.

-Du gör alltid så! Vänder dig och går för att du är rädd! Du lysnar aldrig på mig! Aldrig! Mamma skulle aldrig göra så mot mig! Jag känner Amandas hand på min axel som drar mig tillbaka. En tår glider ner för min kind och lämnar mitt ansikte vi min hackspets och landar på golvet.

"Min mamma dog när jag var 9 år, hon dog av cancer men hon sa alltid att jag skulle ta vara på livet. Och det är det jag tänker göra nu och inget kan stoppa mig."

Han harklar sig och spänner åt den randiga slipsen som egentligen inte behövs fixas.

-Joline nu går du hem och packar, tåget åker 07.00 mot Sundsvall och inga frågor på det. Han slår igen dörren bakom sig och lämnar mig och Amanda ensama med den gamla damen.

-Kom så går vi, säger Manda "som jag brukar kalla henne" med en tröstande röst. Jag skakar av hennes hand från mig och tårkar mig under ögat.

-Nej! Jag orkar inte mer, vi sticker och han får säga vad han vill.

-Men han kommer bli galen och ge dig utegångsförbud tills du är 30, säger hon upprört och tittar på mig med sina bruna ögon.

-Då får han göra det. Jag tar tag i hennes hand och går med raska steg ut ur byggnaden mot Tunnelbannan.

***

"Se upp för avstondet mellan vagn och plattform när du stiger av."

Vi små springer ut från tåget och upp för trappan så vi kommer upp vid en gata med många nya lägenheter på. Lite längre bort står det en fontän som föreställer två fiskar som sprutar ut vattnet ut munarna. Vi svänger in på en lite mindre gata och står utanför en brun port som är halvt gjord av glas. Jag släpper tagen om Amandas handled och trycker snabbt in portkoden innan vi stormar upp för trapporna till andra våningen. Min hand rotar runt i väskan för att få tag i nycklarna, tillsist får jag tag i dom och låser upp den vita dörren till min och pappas lägenhet. jag struntar i att ta av mig skorna och klampar in på det ny städade parketgolvet.

-Behål skorna på! Säger jag innan jag går in till mitt rum. Det är inte så stort med det är ljust och öppet. Lägns den ena vägen står en säng med fluffiga kudar i och på andra sidan är det en soffgrupp klädda med ett vit tyg som tydligen kostar 2 000 kr metern. Jag drar ut en väska under sängen och slänger den på det ljus rosa överkastet.

-Vad ska du göra? Frågar hon förvirrat.

-Jag packar, jag rymmer med till Göteborg och pappa får säga vad han vill.

-Men..

-Manda försök inte att hindra mig. säger jag och släpper inte blicken på alla kläder i min karderob.

Jag river ner nästa allt av mina kläder och slänger ner det i väskan. Sen går jag till badrummet och tar en necessär och fyller den med bra ha saker, Manda sitter i en av sofforna och tittar på mig när jag springer fram och tillbaka. Tillsist drar jag igen väskans blixtlås och bär den till hallen, innan vi går så tar jag lite pengar som ligger i en burk i vardagsrummet och även alla mina sparpengar klämmer jag ner i min handväska.

-Ska du inte ens lämna en lapp, han kanske kommer skicks ut poliser efter oss. Säger hon lite osäkert och sneglar på ett block som låg på byrån i hallen.

-Vad ska det va bra för!

-Jag vet att du är arg på honom men han är fortfarande din pappa. Varför ska hon alltid ha rätt. jag skriver ett kort meddelande på lappen innan vi lämnar lägenheten. Det sår...
"Mamma sa alltid att jag skulle ta vara på livet och det gör jag nu, rymmer emot din vilja men för min. //Din Joline."
***
Det blåser lite på Stockholms tågstation.

"Nästa tåg mot Göteborg från Stockholm anländer om 5 min."

Jag tittar förundrat på Amanda i hennes blåa jeans som egentligen är mina och sitter på sin svarta väska och tittar på folk som springer hit och dit. "Hon hade tagit på sig mina byxor innan vi stack för att hon trodde hon skulle frysa."

-Är du arg på mig Manda? Jag sätter mig bredvid henne.

-Nej jag är inte arg men orolig, tänk om din pappa ger mig skulden och då kommer jag sitta på ungdomsanstalt i resten av mitt liv för att ha "kidnappat min bästa vän". Jag skrattar tyst för mig själv innan jag tittar upp mot henne och möter hennes vackra ögon.

-Inget kommer att hända dig, jag lovar. Jag ger henne en kram från sidan tills tåget rullar in på perrongen.
Vi kliver på och gå till en tom kupé och slår oss ner. Nu var vi äntligen på väg, på väg till friheten.