Under träden

KAPITEL ETT

När klockan ringer försvinner landskapet omkring mig. Kvar finns endast jag och det tjutande larmet. Det är verkligen ett fruktansvärt ljud. Tro mig, om jag kunde skulle jag byta till någon mjuk melodi men jag vaknar visst inte av sådant.
Fast om du frågar mig skulle jag gärna blunda en stund till. Jag vill återvända till drömmen, även om jag nu inte längre minns vad den handlade om. Den hade varit varm och glad. Inte som här. Jag sveper om mig täcket och kliver ut på det iskalla trägolvet. Klumpigt och sömndrucket stapplar jag fram till mitt fönster och tittar ut. Hela trädgården är täckt av slasksnö. Några vattendroppar ringlar sig slött ner för den släta glasytan.

Iklädd en stickad gul tröja och svarta byxor dunsar jag ner på en stol i köket. Pappa har skrivit en lapp och lämnat mitt på bordet. Hans snirkliga handstil känner man igen överallt. Jag ger ifrån mig en liten suck när jag läser på lappen. Pappas bokstäver ser ut som att de lever och slingrar runt över pappret alldeles själva. I bland är det nästan så att jag skulle vilja kalla våran inköpslista för ett konstverk. Jag har alltid velat kunna skriva snyggt. Men även om jag inte skriver som jag gjorde i tvåan sätter min lärare fortfarande "att förbättra handstilen" som mål under mina utvecklingssamtal.
På lappen står det att jag inte ska glömma att vara hemma klockan sju, för då ska vi på fest hos faster Karla, och att jag ska ha det riktigt roligt i skolan. "Visst", säger jag för mig själv.
Utifrån hörs en bilmotor som stängs av och efter några sekunder hör jag steg i stentrappan utanför våran dörr. "Hej älskling! Jag glömde bara min mobil", hojtar mamma från hallen. "Kan du hämta den?" "Vilken då?" Mamma suckar och mumlar något om att hon har bråttom och att bilen måste tankas. "Mobilen. Den ligger i sovrummet."
När jag kommer ner igen med mobilen i handen ler hon. "Nämen, är det inte den nya tröjan som du fick av mormor? Vad fin du är i den, gumman!" "Jo", mumlar jag. Mamma blinkar till mig och ser sedan oroligt på klockan bakom mig. "När börjar du idag Jessica?" Jag rycker bara på axlarna. "Åtta kanske." Mamma spärrar upp ögonen och kontrollerar att hon inte sett fel på klockan. Jag vänder mig om och ser att klockan är kvart i åtta. "Ojdå", slinker det ur mig. Jag får väl ta ett äpple på vägen tänker jag. Mamma höjer rösten och säger att hon har fått nog av sena ankomster och att hon ska skjutsa mig om jag bara kunde bli färdig någon gång.

När jag kommer ut ur badrummet greppar jag om min väska och springet ut till bilen. "Jessica vad har du gjort? Du har ju tandkräm över hela dig! Nej, du får gå in igen och byta kläder!" Mamma tar ett djupt andetag och fortsätter. "Nu kommer jag försent! Du kommer försent! Igen!" Jag smäller igen bildörren lite för hårt av rena farten när jag springer mot huset och hinner tänka att det kanske var det dummaste jag gjort på hela morgonen, men mamma säger inget utan blänger irriterat mot den smältande snöhögen intill parkeringen.

När mamma sa "tandkräm över hela dig" menade hon "du har en liten fläck på magen". Jag drar av mig tröjan och rafsar lite bland de ihopvikta kläderna innan jag finner en mörkblå tunika med långa ärmar. Den gula tröjan hamnar på golvet. På bordet ligger äpplet som jag hade glömt. Hela åkturen till skolan går åt till att äta det och när vi är framme har jag fortfarande inte sagt ett ord. Jag borde kanske gottgöra skjutsen iallafall. "Tack för att du körde mig. Jag älskar dig mamma, ses ikväll", ler jag. "Spring" är det enda mamma säger.