Under träden

KAPITEL TVÅ

"Åh, Jessica! Så trevligt att du kunde komma. Någon bra ursäkt denna gång? Svara!" Ibland kunde man verkligen underskatta Pauls humörsvängningar. Jag gick bara rakt fram och satte mig på min plats i klassrummet. Längst till höger näst längst fram. En ovanligt läglig plats för en sen ankomst. På plats svarade jag med säker röst, "Jag är ledsen". Min lärare, Paul, bara fnyste och antecknade på klasslistan. Bakom mig hör jag Jonte och Dag fnissa hysteriskt. "Tyst i klassen!" Paul har verkligen den rätta stämman för att få en sådan där mullrande röst som skulle kunna framkalla en storm. Några i min klass säger emot men tillslut vänds alla blickar mot whiteboard-tavlan. "Då ska vi se, vart var vi? Jo, hur skriver man koldioxid med kemisk beteckning?" Jag kan svaret, men det skulle kanske vara dumt att återuppväcka minnet av mig på ett tag. Därför väntar jag en stund. Men ingen annan verkar vilja svara så jag sträcker långsamt upp handen.
Paul låter höra en suck innan han ger mig ordet. "CO2". Det plingar till bakom Pauls stol och alla tittar nyfiket på hans ryggtavla när han plockar upp mobilen från rockfickan. Vi har nämligen fått för oss att Paul har skaffat en sambo och alla är helt galna i denna idé. När han vänder sig om är han ganska blek i ansiktet. "Har din tjej gjort slut, eller" skrattar Jonte. "Nej, nu återgår vi till lektionen. Vad sa du nu igen, Jessica?" "CO2". "Så bra då" är det enda Paul säger. Är det bara jag eller skakar han? "Eyh, Palle, hur går det med tjejen?" Jonte märks verkligen mycket idag. "Men kan du hålla tyst någon gång, eller?" Ellie konfronterar Jonte med skarp ton. "Vem är det som snackar nu, va?" Medans Ellie och Jonte fortsätter sin diskussion och resten av klassen tar upp sina mobiler och spelar stirrar Paul tomt framför sig. Hur är det möjligt att bara jag ser hur konstigt han bär sig åt? "Paul, vad händer?" Frågar jag. "Nej, nej, nej, nej..." Först tror jag att det är mig han talar till, men när han inte flyttar blicken från mig på två minuter känns det ganska obehaglig. Jag flyttar diskret (så gott jag kunde) stolen mot väggen, men Paul följer mig inte med blicken utan fortsätter att stirra på den plats som jag befann mig vid förut. Han reagerar inte. Blinkar inte ens. Det enda han gör är att fixera blicken på anslagstavlan bakom min bänk. Där sitter det uppsatt en gul lapp. Men jag tänker väl inte så mycket på det. Herregud! Vi hade väl värre problem än att Paul valt fel färg till klassrummets gröna tapet?

När han nu stått där i sex minuter utan att röra sig uppfattar jag knappt hans närvaro längre. Det är mycket roligare att se på medan Ellie hotar Jonte med att slänga ut hans mössa genom det öppna fönstret om han inte ger sig. Inte för att jag har någon aning om vad han har gjort...

En kylig vinterbris sveper in i rummet och leker med Ellies perfekta blonda slingor. Brisen fortsätter runt i rummet och ökar i styrka. Allas blickar är som vanligt fästa på Jonte. Allas utom mina. Därför ser jag vad som startade det. Den gula lappen på anslagstavlan fladdrade till och plötsligt anlände Paul åter till denna dimensionen. Något blixtrade till i hans ögon samma sekund som lappen lossnade från sitt fäste och sakta dalade ner mot betonggolvet. "Alla ska ut och hämta sina väskor och ytterkläder. Sedan samlas vi ute på basketplanen, och det ska gå fort!" Lägger Paul till på slutet av meningen samtidigt som han gestikulerar åt oss att gå ut ur klassrummet.