Under träden

KAPITEL ÅTTA

Vi är inlåsta i bur som djur. Som möss fångade i en fälla. Jag känner mig som en burfågel. Men jag saknar vingar. De hemska människorna har skurit av mina vackra, stora vingar. Såren i sidorna har ännu inte läkt efter människornas dåd. Och fjäderskruden är fuktig av blod. Denna fukten skaver mellan fjädrarna och rispar de ömma såren. Mina klor klöser i golvet, ljudet av naglar som river i en griffeltavla håller klösmärkena sällskap. I mitt huvud har jag en karta hem till mig, till mitt bo. Nästa gång människorna öppnar luckan för att skyffla in min matskål med fröer ska jag vara beredd. Jag ska ligga på lur och innan luckan slår igen ska jag kasta mig fram och hugga första bästa i armen. Och sen ska jag slingra mig iväg till skogen. Folk kommer att skrika mycket när de ser mig. Sånt gillar jag. Om jag väser samtidigt som jag stirrar in i människornas runda ögon får jag den stora äran att visitera deras mardrömmar länge. Vi reptiler är väldigt missförstådda, trots att vi är bland de äldsta arterna på planeten. Min släkt har varit här i 1 000 000 år, känns det som iallafall. I generationer, efter generationer har vi alla tagit anställning vid olika poster på laboratoriet. Min farfars morbror började utvinna salvor av olika växter för inflammerade sår-och se vad det ledde till. Nu har han bundit sina släktingar vid tanken om att vi ska efterträda varandra allteftersom någon faller ihop. Jag har arbetat dag ut, och dag in i en oändlighet. Pensionen känns som ett ytterst avlägset mål att drömma om. Men något som jag kan unna mig är en kafferast. Jag ska bara mata djuren först. Jag skjuter in skålen med vallmofrön genom luckan i dörren och... Aj!

Jag vaknar fäktandes vilt med armarna i luften, samtidigt som jag skriker för att vad jag förmår. Men snart hejdas jag av ljudet av sparkar på dörren. "Håll käften, snorvalpar! Jag hoppas att detta förblir den första och sista gången som någon av er väcker mig, för er egen skull..." Nathan sparkar på dörren en sista gång för att lägga kraft i det han yttrat.
Jag sätter mig upp mot väggen och tvingar mig själv att ta lugna, tysta andetag. Jag kan fortfarande se ormens slingrande rörelser när den ringlar iväg efter att ha bitit mig i handleden. Försiktigt undersöker jag den med min vänsterhand, och trots att handleden bultar kan jag inte upptäcka något bett med den dunkla belysningen i taket som enda ljuskälla. Varför värker det så i axeln?

Det var bara en dröm och jag blev inte biten på riktigt, axeln gör ont eftersom att jag landade på den igår efter ett högt fall. När allt börjar falla på plats igen lägger jag märke till några av de andras upprörda blickar, som stint vilar på mig. "Förlåt", mimar jag.
Förlåt? Vad menar du med det, frågar jag mig själv? Jag brukar ju som sagt inte be om ursäkt till klass(kompisarna). Att förlåta dem har jag inte heller alltid försökt med. Antingen kommer det en förlåtelse automatiskt, eller så gör det inte det. Några i klassen muttrar trött, andra höjer ögonbrynen och lägger sig ner igen med ryggen mot mig, och de få som återstår blänger endast surt. Därför blänger jag ilsket tillbaka tills de obekvämt flackar runt med blicken. Nu känner jag mig som mitt ovänliga jag igen...

Trots att jag är jättetrött kan jag inte sova. Jag rullar ihop mig till en boll, med armarna om benen, och blundar envist. Men det hjälper inte; väggarna lyser ännu vitare under ögonlocken och övervakningskameran zoomar in på mig så fort jag vänder mig om.
Nathan, hans två kollegor (och möjligen Paul) har ögonen på oss hela tiden och vid var fjärde timme talar någon röst om för oss hur mycket klockan är. Det är bara när du står i ett utav toalettbåsen som du kan känna dig helt ensam. Till och med handfaten är under bevakning dygnet runt.
Fast toaletterna är faktiskt riktigt fräscha, med kakelplattor som golv, handfat och toalettstolar i keramik, riktiga frottéhanddukar och det är mässingslås på dörrarna till båsen så att man kan låsa om sig ordentligt. Men bäst av allt är att det finns hygienartiklar som tandborstar, tamponger, schampoo, duschtvål, tandkräm och mycket mer. Det enda som saknas för att man ska kunna jämföra badrummet med ett på hotell är golvvärme och varmvatten.
Vi kan röra oss obehindrat mellan badrummet och vårt "sovrum". I sovrummet finns det inga möbler eller något annat för den delen heller. Väggarna är helt vita och i taket sitter det fyra små lampor som jag antar fungerar lite som en dimmer. Just nu måste det vara natt, och därför lyser lamporna väldigt svagt. Golvet är täckt av kvadratiska mattor, 26 st närmare bestämt, som är riktigt mjuka och vi har varsin att sova på. De första timmarna ägnade jag mycket tid åt att fundera över varför Nathan hade placerat 26 mattor i rummet. Jag menar, Paul måste ju ha berättat för honom att han bara hade 22 elever. Jag hoppas att Nathan inte planerar att kidnappa fler ungdomar...
Men eftersom att det har gått snart 18 timmar sedan NO-lektionen tog slut, börjar andra frågor ta upp mina tankar. Jag undrar vad mamma och pappa gör just nu. Gick de till faster Karla för att se om jag har åkt i förväg, eller har de gett sig ut att leta efter mig? Vad gör man som förälder när ens barn har förts bort i hemlighet?