Under träden

KAPITEL TRE

Det blev trångt i korridoren utanför klassrummet när alla skulle ut samtidigt. Dessutom var det klass 8Cs rast så vi var nästan två klasser som trängdes vi skåpen. Alla knuffades och trängde sig framåt för att komma fram till sina skåp så snabbt som möjligt. Jag ska inte säga att jag inte är likadan. Har du någonsin hört uttrycket "vassa armbågar"? Jag har iallafall tydligen sådana armbågar. Ungdomarna som råkar stå i vägen för mina armbågar kan yttra några ord i stil med "meh, ajje!" eller typ "va fan?" Men jag vänder mig sällan om för att se mina "offer" i ögonen. Vad ska det vara bra för? Det klart... Det händer väl att jag, rent reflexmässigt, mumlar något i stil med ursäkta. Men annars är det bara utanför skolan som jag anstränger mig för att verka trevlig.

När jag nästan är framme vid mitt skåp tar någon tag i min överarm och håller den i ett hårt grepp.
"Och vart ska du ta vägen?" Frågar killen. Han går förmodligen i nian. Killen är både äldre och större än mig. Hans hand räcker runt hela min arm och jag känner hur mitt hjärta börjar slå fortare. "Släpp mig!" Är det enda jag får fram samtidigt som jag rycker med armen. "Inte förens du ber på dina bara knän om att vi ska förlåta dig för det där", säger han med en överlägsen ton och jag förstår att han blivit armbågad av mig. Då ser jag Paul, på väg ut ur klassrummet för att samla sina elever. Jag passar på att smälla till den äldre killen med min lediga hand innan Paul ser händelsen. Så fort slaget träffat släpps min arm och jag ser ursinnigt på killen innan jag går mot mitt skåp. Jag skulle aldrig vågat göra något sådant om det inte vore för att en lärare var påväg. Men nu har jag Pauls vakande öga som beskydd och jag kan med lättnad öppna mitt skåp utan att bäva för ett slag i ryggen.

När jag tagit ut min jacka och väska (proppfull med böcker) slänger jag en försiktig blick mot det håll som killen stormat iväg åt. Där står en annan kille istället. Nicolas. Han är kanske inte äldre, men definitivt otäck. Folk pratar om honom och hans affärer. De säger att han betalar tjejer för att ligga med honom. Så kortfattat; håll dig undan från den snubben. Hans gråa ögon borrade sig in i mina som osäkert såg tillbaka. Plötsligt flinade han åt mig. Ett mörkt leende tonade upp sig i hans ansikte och först trodde jag nästan att han log åt mig. Att han hade gillat att jag gav en nia stryk men jag har sett Nicolas hänga med killen jag slog till många gånger. Nicolas uppskattade nog inte att jag slog hans polare, så leendet rörde sig nog om något lite värre. Som hämnd.
Jag kände att jag måste avbryta det där leendet, fort. "Hej?" Hälsningsfrasen var mer en fråga än inledningen till trevligt kallprat. Men Nicolas nickar bara kort mot mig och vänder. Jag följer hans lugna steg längs korridoren med blicken och kan inte undgå att lägga märke till hans obekväma hållning. Hans spända axlar. Hur han liksom lutar sig åt vänster medan han går, som om han bar en tung matkasse i den handen. Jag kan inte låta bli att le. Jag vet inte varför mungiporna går från öra till öra. Men det är kanske inte så konstigt, jag har vunnit en seger. Faktiskt en och en halv...
"Mot basketplanen, 8B!" Vrålar Paul med sin mullrande röst.