The Joker.

~Drömmen~

En iskall vindpust kylde ner mina händer, plötsligt blev hela rummet nedfruset, kändes det som. Hela atmosfären hade förvandlats till en kylig kall atmosfär.  Mina händer gav tydliga ryck då och då. Min hjärna skrek åt mig att det inte kändes bra, att jag borde lämna området. Ändå fanns det en liten vilja?  Viljan att stanna kvar, viljan att veta vad det var som min hjärna reagerade på.  Ett litet skrapande ljud, ett sånt där skrapande ljud som bara hörs när man skrapar sina naglar mot en griffeltavla, väckte hela min uppmärksamhet. Jag satt nog så och stirrade på det ebenholtsfärgade golvet i säkert fem minuter. Ett par tunga flåsande andetag plockade mina öron upp, och skuggor kunde skymtas såväl också. Ändå satt jag kvar. I protest? Med ens kände jag iskalla rysningar som stack mig som små nålar ända in i märgen när jag slutligen uppfattade två iskalla händer på mina axlar, en hand på var sin axel om mig.

I några sekunder under dödens tystnad och säkert också väntan hände precis ingenting. Sen sekunden efter blev allting bara svart, mörkt och svart. Inget ljus nådde hit där jag befann mig just nu. Inte ens ljuset från min lilla självlysande gosedjurs-björn som jag fick från min syster när jag fyllde sex år, med andra ord innan hon omkom. Utan några stora förhoppningar om att livets ljus skulle ta mig tillbaka på rätt plats såg jag en tydlig kortlek, och sen fanns det ett kort som stack ut lite extra. Jokern, den var uppåtvänd och flöt runt i mörkret.

Jag suckade ut lite lättat när jag insåg att allt hade bara varit en väldig realistisk mardröm. Skönt tänkte jag och placerade min hand framför mitt hjärta som dunkade fortfarande lika snabbt som William hade kunnat springa 100 meter på. Jag slängde en diskret frustrerad blick på väckarklockan, tydligen hade jag visst försovit mig en halvtimme mer än vad jag brukade göra. Bra, då blir det ingen frukost idag i alla fall, tänkte jag och joggade ner för de fem-sex stycken trapporna till köket där hallen också fanns bredvid.

Kvickt drog jag på mig min nya svarta läder jacka, hoppade  i ett par vita sneakers och larmade huset då min mamma och pappa redan hade hunnit åka till jobbet.

Vägen till skolan var ganska lång, om man förstås inte valde den korta genvägen genom skogen. Fast den valde ingen att gå frivilligt, en ganska ödelagd skog, och särskilt när det blir mörkt, det är då alla märkliga saker börjar hända. Det ryktades att våran förra rektor hade blivit kidnappad in i skogen tillsammans med en annan elev från ettan (gymnasiet), om det var sant eller inte kunde man inte riktigt svara på även fast utredningen för kidnappningen har tagit mer än åtta år.

Mina fotsteg började öka takten till någon form av gå-jogg tempo tills jag kunde skymta den stora kräm vita byggnaden. En känsla av lycka och efterlängtan omgav mig, skolan var faktiskt inte  så tråkigt som den lät även fast vissa matte och musik genomgångar var som de värsta sömnpillerna.

Jag öppnade sakta porten med ett speciellt kort alla elever hade fått, (ja självklart för att öka säkerheten hos alla elever efter kidnappningarna som hade skett). Min bästis Alice verkade dock inte synas på skolgården vilket gjorde mig lite besviken.

Jag suckade lite bekymrat innan jag stegade in mot den vita byggnaden, där det också fanns ett extra lås för säkerheten som rektorn hade infört. Mina ögon pendlade mellan att vara öppna och stängda, jag hade säkert gäspat minst fem gånger, minst!

Snabbt gick jag upp för trapporna till den andra våningen nästintill nedsövd.  Ögonlocken hängde och mascaran var väl säkert helt förstörd såväl glanset på läpparna efter alla gäspningar. Men jag brydde mig inte, jag var för trött för att ens bry mig. Istället slängde jag upp skåpet för att hämta kemiboken.

"Emilie!" en bekant ganska mjuk och hyfsad varm röst hördes. Jag suckade lite innan jag vände mig om för att möta upp honom. William och hans gäng stod precis framför mitt skåp. Lite irriterat gick jag rakryggad med en ganska spänd blick på dem, alla tre. 

"Värst vad du ska se så allvarlig ut." kommenterade Wille retfullt och höjde sarkastiskt på ögonbrynen samtidigt som han log det där charm-retfulla golden retriver leendet. Hans högra hand lutade mot mitt skåp på ett sånt där obekvämt sätt. Han vanligtvis välvårdade bruna hår var istället idag rufsigt och lockigt.

"Har väl inte du och göra med." muttrade jag lite irriterat efter en stund samtidigt som jag kunde höra en annan mer störigare röst.

"Eyyy det är ju Willes tjej!"

"Emilie va?" 

Fan nej. Varför skulle alla bry sig ens? Jag blängde med ögonen irriterat innan jag bestämde mig för att gå ifrån dem. Samtidigt kände jag en varm hand stoppa mig, tveksamt stannade jag och stirrade oskyldigt ner på marken.

"Emilie." mumlade hans silkeslena röst lite lätt, plötsligt fick jag dåligt samvete och började tänka på en bra ursäkt.                             

"Mhm?"

Jag kunde inte neka att jag var rätt så nyfiken på vad det var de gjorde faktiskt.

"Dra ett kort." sa han helt plötsligt och tog fram en kortlek framför mig.

En liten besviken känsla sköljde mig, så det ända han ville med vårt "lilla moment" var att få mig till att dra ett kort? Förvirrat och motvilligt drog jag ett kort. Med skakig hand vände jag kortet mot mig själv för att se vilket det var.

Jag stirrade lite förvånat på kortet, samtidigt vände jag det motvilligt mot Wille för att visa honom.

Hans reaktion var dock betydligt lättare att tyda än min. Varför var en gåta, jag menar var det en tävling, någon andlig ritual? Tja..vad vet jag egentligen?

"Du..-" stammade han lite häpet.

"Du fick en joker."

"Mhm och?" muttrade jag lite skrattretande.

För ett tag kunde jag se hur han bara stod där och stirrade med en väldans tom blick. Jag brydde mig faktiskt inte, inte nu i alla fall. Istället stirrade jag lite retfullt tills jag fick dåligt samvete igen och gav honom en lätt kram.

"Var det något på tok?" viskade jag i en mer snällare men framförallt mjukare ton.

En tyst stund förekom, tills jag kunde höra ett harklande ljud från honom.

"Äh, det var väl inget.." mumlade han tillbaka och gav mig en svårtolkad min.

                                                                                 * * *