The Joker.

Rädsla. Ett ord som beskriver många känslor på en och samma gång. Ilska, sorg, besvikelse, förvirring och förtvivlan. Ändå är det någonting som vi människor fruktar, som vi undviker gärna att prata och bemöta. Varför?

De senapsgula tänderna bländade mina ögon, hans skalliga vita ansikte gav mig rysningar, ögonen var bara blankt vita, med en tom blick, den fräna lukten gav mig kväljningar.

För ett tag önskade jag att någon kunde nypa mig så jag kunde se om det var en dröm eller inte jag levde i. Ändå ville jag inte bli nypen på något sätt, kanske för att jag inte ville få det bekräftat? Bekräftat att det inte var en fruktansvärd mardröm jag hade bara drömt.

Hans tunga andetag måste väga flera kilo, kändes det som, mina andetag..kändes på något sätt så små och korta, så lätta?

Jag försökte vända mitt huvud lite neråt för att kunna snegla ner på min hals. De långa smutsiga naglarna rispade min hals så det efterliknande märken som skulle kunna komma från en tiger. Inte konstigt jag inte kunde känna mina andetag, han hade tagit stryptag om min hals, såklart.

Paniken var för stor för mig att inta, tårarna smakade ingenting längre, öronen var bedövade av rädsla, själen skrek ''dö, dö, dö'' medans jag fick ta några anstränga andetag.

Tårarna rann ner som ett vattenfall och blötte ner det vanligtvis bruna golvet men som nu är ihop blandat med färskt blod. Förlåt mamma för alla gånger jag inte lyssnat på dig. Förlåt mamma för att jag sa att jag hatade din nya dejt. Förlåt Wille för att jag inte följde med dig på festen. Hoppas ni inte kommer sakna mig för mycket. Jag hatade att behöva tänka tankarna men förstod att jag ganska snart kommer sluta mitt liv här. Hoppas de inte minns mig för allt dumt jag gjort, tänkte jag samtidigt som jag började kippa efter luft. Varför kämpa Emilie? Det är inte lönt ens. Jag är död på några sekunder.

Nej. Det är fel. Jag vill inte dö, jag vill inte. Mina tankar skrek att jag inte ville dö, min kropp brann av alla möjliga kombinationer av alla känslor som ens finns (möjligtvis inte glädje).

Att få luft började bli allt mer ansträngande, han hade börjat trycka i hårdare. Med knappt någon luft försökte jag vrida mig ur hans grepp vilket jag förvånansvärt klarade. Tydligen. Kanske för att inte var beredd på det. Jag var fri, och kunde andas för första gången kunde jag få gå ut, nästan så kändes friheten.

Med en lätt suck sparkade jag lätt honom lätt mellan benen. Självklart hjälpte det inte denna gången! Han stod bara kvar där och stirrade med de där blanka ögonen med sin tomma blick. Säkert en känd våldtäktsman som står framför mig nu som bara har klätt ut sig till en clown.

Vi stod mitt emot varandra sådär i minst en minut utan att någonting rörde sig, jag kunde ha flytt. Jag vet. Men jag var för rädd, och tur nog var det att jag inte var gammal för då hade jag hundra procent fått en hjärtinfarkt.

Plötsligt såg jag hur mannen med en lila kostym ryckte till lite och började titta på mig som om jag var hans dotter. Med den där ''åh när ska du lära dig- blicken''. En suck bröt ut och jag kunde höra några mumlande ljud formas på hans smala läppar fyllda med ärr.

"Emilie, du är så speciell på många olika sätt..." började han samtidigt som han lämnade mig lite vid soffan för att börja röra sig mot ett skåp framför soffan.

Speciell? Vad menade han? Han kände väl inte mig, vad har han ens med mig att göra?

"Men du kommer tyvärr inte undgå det faktum att möta mig. The Joker." tillade han med ett litet flin på läpparna.