Jag satt uppe i mitt nya rum i mitt nya hem i Kalifornien och tittade ut genom fönstret. Vi hade flyttat till ett villaområde, så jag satt bara och stirrade in i grannens fönster. Allt var svart i det huset och bilarna var borta. Ingen var hemma. Fast det alltid brukar springa barn på gatorna som leker och jagar varandra, kändes denna dagen så tom. Jag har bott här i en vecka och ännu känner jag mig inte hemma. Jag är inte van vid att bo såhär. I mitt förra hem i Mississippi bodde vi mitt ute på en åker med en massa djur, som kor, hästar, får och hönor. Även fast vi bodde mitt ute i ingenstans kändes det inte tomt. Djuren lät hela tiden och traktorer körde på åkrarna. Solen som alltid sken in i mitt rum genom fönstret på morgonen såg jag inte längre och djuren eller traktorerna hördes inte. Jag gick ner till köket där mamma stod och stekte ägg.
"Var är pappa?" frågade jag mamma.
"Han jobbar. Som vanligt" svarade mamma och serverade mig ägget."Nervös inför första skoldagen?" frågade mamma.
"Sådär" svarade jag och höll upp juice.Efter frukosten gick jag upp på mitt rum igen och bytte om. Mamma hade lagt fram en av hennes rutiga kjolar, en vit blus och strumpbyxor på sängen. Tydligen vill hon att jag ska vara fin under första skoldagen. Hon verkar inte ha fattat att jag är 17 år och inte behöver nån som lägger fram kläderna åt mig. Istället för att sätta på mig kläderna mamma lade fram, tog jag på mig ett par jeans och en t-shirt. Jag packade väskan och gick ner till hallen och satte på mig mina stövlar och jacka. Sedan gick jag till bussen.
När jag kommit till skolan "Kalifornien High School" möttes jag av blickar från alla håll. De jag kunde gissa var de populära stod lutade mot sina Jeepar i collegetröjor. Några tjejer stod i grupp klädda i rosa urringade tröjor, bar läppstift och högklackat och vad man tydligt kunde se, fejk-log de. Jag gick in genom dörren och gick förvirrad genom korridoren bland väsnandes ungdomar. Tillslut lyckades jag få tag på en lärare. Jag hämtade mina nya skolböcker och läraren hälsade mig välkommen och ledde mig till mitt skåp. Jag hade varit i skolan i tio minuter och redan fått ont i huvudet. Jag öppnade skåpet och lade in mina böcker. Skåpet stängdes och en tjej stod helt plötsligt bredvid mig. Hon hade blont långt hår, rosa läppar och en fin jeansklänning på sig.
"Hej nykomling" sa hon.
Förvirrat svarade jag "hej"
"Jag heter Rebekah. Vad heter du?" frågade hon ivrigt
"Braiden"
"Då så, Braiden, har du något emot ifall jag visar dig runt lite?"
Jag hann inte svara innan hon drog med mig.Skolan var stor så det tog ett tag att gå igenom hela. På vägen till alla lokaler och klassrum gjorde hon en kort presentation av alla. Det fanns flera olika grupper: Data-nördarna, plugghästarna, de populära, punkarna och sen de som inte tillhörde någon av grupperna, de som inte var töntar eller populära. jag antar att jag tillhörde dem. När vi hade stannat för att hon skulle presentera mig för hennes vänner, såg jag en kille som satt på en bänk lite längre bort och tittade på mig. Han var nästan omringad av de populära, men såg inte ut som att han brydde sig om dem.
Hans ögon var mörka och han hade mörkt och lite spretigt hår.
Jag frågade Rebekah om vem han var.
"Det är Dylan, skolans snyggaste och populäraste kille. Han går i en årskurs över oss. Ingen har typ en chans på honom"
Han kollade ner och log. Precis som om han hörde vad hon sa.
Sedan kollade han upp på mig igen. Vi tittade i varandras ögon i några sekunder, sen kom jag in i verkligheten igen och insåg hur pinsamt det var att bara stå där och stirra på honom. Jag tittade bort och gick till min lektion.
När jag kom in i klassrummet, presenterade magistern mig inför hela klassen. De flesta såg helt ointresserade ut. Jag satte mig längst bak bredvid en av fjortisarna i rosa och en punkare.
Hela lektionen gick långsamt och jag försökte bara att få ut "Dylan" ur mitt huvud.Äntligen var lektionen slut. Jag hade lyckats ta mig igenom första lektionen. Jag kände mig yr, trött, svag. Jag visste inte varför. Aubrey, som jag hade jobbat med under lektionen, kom fram till mig.
"Hur är det, Braiden?" Frågade hon försiktigt.
"Bra. Tror jag..." svarade jag illamående.
"Du ser inte ut att må så bra" påpekade hon.
"Jag är nog bara hungrig" försäkrade jag.
Vi gick till matsalen, som var proppfull. Jag började se suddigt och tittade mig omkring efter platser.
Min blick snurrade runt tills den mötte Dylans, som tittade annorlunda på mig. Han såg orolig ut.
Jag försökte undvika hans blick och hämtade mat. Köttfärssås och spagetti... perfekt. Jag försökte få ner spagettin samtidigt som jag försökte lotsas om att jag inte märkte hur Dylan fortfarande tittade på mig.Jag struntade i att äta upp resten och lämnade vingligt matsalen ensam.
Jag gick in på toaletten och tittade mig i spegeln, jag såg blek och sjuk ut och jag var varm, nästan het. Jag sköljde av mitt ansikte med vatten i handfatet för att svalka ner mig. Där inne tillbringade jag tio minuter innan jag kände mig kry nog för att kunna gå ut. Jag var fortfarande blek och yr.
Hela dagen gick väldigt långsamt och jag kämpade för att inte svimma och klara av första skoldagen.
När jag kom hem slängde jag mig i sängen och somnade. Jag vaknade upp och gick ner till matbordet där mamma och pappa satt och väntade på mig för att kunna äta middag. Jag satte mig och tog mat.
"Hur var första skoldagen?" frågade mamma.
"Bra" svarade jag och hällde upp juicen.
"Var de snälla?" frågade pappa.
"Ja" Svarade jag och drack lite juice.
Den här gången smakade det lite konstigt. Jag luktade på det och grimaserade. Mamma och pappa tittade oroligt på mig. "vad är det älskling?" frågade mamma lite skakigt.
"Inget, jag mår bara lite illa" svarade jag och gick upp för trappan"
"Ska du inte äta något?"
"Jag är inte hungrig!" ropade jagJag gick upp på mitt rum och la mig i sängen. Jag mådde ännu mer illa nu. Jag satte mig på sängkanten.
Jag behövde spy. Jag sprang till mitt lilla badrum, låste dörren och satt mig ner på golvet framför toaletten, sedan spydde jag. Jag gick ut från badrummet och blev plötsligt väldigt hungrig, så jag gick ut från mitt rum för att sedan gå ner till köket och ta en smörgås. Jag stannade vid trappan då jag hörde oroliga röster nerifrån. Jag smög långsamt och tyst ner till slutet av trappan för att kunna höra vad mamma och pappa sa.
"Hon kände på sig att det var något, vi måste bli bättre!" Sa mamma oroligt medan hon gick fram och tillbaka i köket.
"Lugna ned dig, Marianne. Vi får dölja det med något starkare" sa pappa och jag såg att han var påväg ut ur köket.
Tyst tassade jag fort upp till mitt rum och stängde dörren försiktigt.
Jag var för trött för att tänka på vad de sa, så jag borstade tänderna, satte på mig pyjamas, la mig i sängen och somnade på en gång.
YOU ARE READING
En stat av hemligheter (available in english)
Randomsjuttonåriga Braiden flyttar med sin familj från sitt hem i Mississippi mitt ute i ingenstans bland en massa åkrar och djur till Kalifornien bland civilisationen. Hon tycker att hennes liv är helt normal och tråkigt, men när hon börjar på Kalifornie...