En stat av hemligheter (available in english)

KAP 3 Mystik

Jag hade precis kommit hem från skolan och satt vid skrivbordet och tittade ut genom fönstret. Mitt illamående hade kommit tillbaka och jag hade varit skakis hela bilturen hem och inte sagt ett ord. Mamma knackade på dörren och smög in med två smörgåsar.
"Hej, mår du bättre?" frågade hon.
Jag vände mig till mamma. "Sådär" svarade jag trött.
"Känner du dig sjuk eller något?"
"Jag har haft ett illamående sen jag började i skolan igår och har varit ganska yr... "
Mamma såg nervös ut och ställde smörgåsarna på skrivbordet framför mig.
"Tack. Är det något?"
"Jag...Jag kom bara på att jag är sen med lunchen" sa hon och gick ut ur mitt rum och stängde dörren.
Jag tog en smörgås och satte blicken på ett foto på bordet. På fotot var det jag och min bästa vän Theresa. Det var taget för 4 år sedan, då min storebror fortfarande levde. Han hette Cole och var 2 år äldre än mig. Vi var nästan alltid tillsammans och han skyddade mig. Jag älskade honom så mycket.

Det var en kväll då vi var påväg till min moster som bodde granne med oss i Mississippi. Det var vinter och det var dimmigt och mörkt ute, ungefär klockan halv 11.
Vi skulle gå över en ganska stor väg. Mamma och pappa hade redan gått över vägen, jag gick längre bak bredvid Cole. Vi skulle tävla om vem som hann till mamma och pappa först. jag sprang över vägen och fram till dem. Jag tittade bak, men såg inte Cole. Jag skrek hans namn och tittade mig omkring. "Jag stukade foten!" hörde jag honom ropa tillbaka. Jag sprang mot vägen, men när jag nästan hade kommit till vägen, hörde jag en bil. Det lät som den hade kört av vägen. "Cole!" skrek jag och tog mig nästan blind genom dimman, ända tills jag såg vad jag hade hört. En bil låg snett i diket och det rykte från den. Jag ropade på mamma och pappa. Det var några i den. Jag gick närmare tills jag såg ett barn i baksätet. En liten flicka med bruna fina ögon som hade fyllts med tårar. Jag sprang till henne och öppnade bildörren.
"Hjälp" sa hon tyst och tittade sedan fram på sin mamma vid ratten. "Vi såg honom inte" sa hon och jag klev snabbt ut ur bilen. jag tittade på vägen och såg något mörkt som låg helt stilla. Jag skrek. Jag sprang fram till Cole och satte mig bredvid honom. Mamma och pappa som kom bakom mig såg inte honom. "Braiden, gå genast bort från vägen!" ropade pappa. Mamma kom närmare och såg honom. "Harry!" Skrek hon och pappa sprang fram. De satte sig med mig på vägen och grät. "Min son!" Skrek pappa med gråt i halsen. Ambulansen kom och hämtade Cole och familjen i bilen.
Mamman och barnet hade klarat sig, men inte pappan. Inte Cole...

En tår rann ner från min kind och jag torkade ögonen.
Jag och Teresa var så glada när det fotot togs. Vi hade precis vunnit 2 kg choklad på tivoli.
Jag saknade henne. Hon bor hos sina fosterföräldrar, som hon inte känner så väl. De ger inte henne uppmärksamhet. Hon hade förlorat sina biologiska i en flygkrasch. Jag och mamma och pappa ville att hon skulle följa med oss och bo här, men hon sa att hon inte kunde lämna Mississippi. Jag förstod henne. Hon hade det bättre där, jag hade det bättre där.
Min syn blev plötsligt suddig och jag kunde knappt se fotot längre. Jag hörde något som sprack och jag reste mig upp och la mig i sängen. Där låg jag med slutna ömma ögon och somnade tillslut.

Jag vaknade och tittade upp i taket. Jag mådde inte dåligt längre, så jag reste mig försiktigt och satte mig på sängkanten.
Sedan kom jag och tänka på ljudet av något som sprack. jag tittade runt i rummet tills jag såg fotot. Jag gick närmare skrivbordet och tog upp fotot. Glaset hade spruckit helt och hållet, men hur?
Jag gick ut ur rummet och ner till hallen.
"Vart ska du?" hörde jag plötsligt mamma säga.
"Jag ska bara gå ut en sväng" svarade jag och satte på mig min skinnjacka och Converse.
"Okej, det är middag snart så gå inte för långt" sa hon och gick.
Jag gick ut och möttes av en sval vindpust. Det var skönt ute och solen sken.
Jag började gå en bit på gatan och andades in den friska luften. Det var verkligen en skillnad mellan lukten på landet i Mississippi och här. På staketet bredvid mig tassade Mina, en vildkatt som vi har börjat ta hand om och ge mat till. Hon var sjaskig och tanig och hade grå sliten päls, men hennes ögon var som två svarta diamanter. Hon har varit lite svag och öm på sistone. Hon kom till mig och gned sig mot min jacka och jag kliade henne bakom öronen. Sedan gick jag hem igen. När jag kom in i hallen och stängt dörren, hörde jag mamma och pappas oroliga röster igen.
Jag tog tyst och försiktigt av min skorna och jackan och smög närmare.
"Vi måste ge henne en paus, Harry. Hon har mått dåligt på sistone"
"Vi måste skydda henne, Marianne. Du vet vad som kan hända om hon inte tar det"
Jag tassade fort tillbaka till hallen och ropade "Jag är hemma!"
Det blev alldeles tyst i köket en kort stund och sedan kom mamma.
"hej älskling, maten är serverad" sa hon och gick till matbordet.
Jag följde efter henne och satte mig, sedan åt vi.

Efter maten gick jag upp på mitt rum. Jag tog av mig mina kläder och tog på mig ett linne och ett par mjukis-shorts, sedan satte jag upp håret i en slarvig knut och satte mig på sängen och tog upp mobilen. Aubrey och Rebekah hade messat. "Hur mår du?" "Kommer du imorgon?"
Jag messade tillbaka att jag mådde bättre och kommer imorgon.
Sedan la jag mig ner i sängen och tänkte. Jag tänkte på Dylan. Jag tänkte på hans fina mörka ögon som tittade djupt in i mina, hans fina leende med de underbara smilgroparna. Hur han allltid tittade på mig. Aubrey hade rätt. Han var mystisk. Bekah tittar alltid på honom med drömmande ögon, men han tittar aldrig på henne. I så fall bara en snabb blick och sedan förbi. Det är något speciellt med honom. Jag tittade lite på datorn. Efter en stund gäspade jag och tittade på klockan. 23.05. Jag stängde igen datorn, satte väckarklockan och somnade.