The Killer

K͜͡a͜͡p͜͡i͜͡t͜͡e͜͡l͜͡ 17

*Mikaels pov*
Jag ser hur han försöker resa sig från marken. Ena armen är vriden i en onaturlig vinkel. Jag kan inte hindra ett flin från att sprida sig på mina läppar. Men det rinner snabbt av. Varulven vrider tillbaka armen medan han med ilskna steg börjar gå mot mig genom den smala gränden. Ögonen lyser starkare en förut.
Jag har bara retat upp honom. Jag måste avsluta det här...
Jag känner hur hela jag fylls av en plötslig stridslust. Smärtan från bettet i axeln är som bortblåst. Med en snabb rörelse är jag framme hos honom. Innan han hunnit reagera knuffar jag honom hårt i bröstet. Han morrar ilsket och måttar ett slag mot mig. Jag slår honom nonchalant lätt i på kinden innan näven kommit nära mig. Med ett högt grymt studsar han mot den hårda betong väggen. Varulven lyckas komma på fötter och står flämtande framför den. Jag ser en smal strimma blod rinna från näsan. Jag tar tag om hans numera trasiga jacka och med andra handen tar jag strypgrepp. Med röda ögon studerad jag hans sönderslagna ansikte. Han gör ett desperat försök att riva mig med misslyckas.
"Vem är du och varför attackerade du tjejen?" Frågar jag och blir förvånad av mitt hotfulla tonfall.
Hans ansikte ändras tillbaka, från lysande ögon och stora huggtänder till ett normalt. Jag stirrar med på honom, det är svårt att föreställa sig ansiktet helt. En blåtira har börjat ta form och näsan ser nästan bruten ut. Blicken går från det rufsiga mörka håret och till mörka bruna ögon. Ett sting av igenkännande kommer. Då ser jag det. Personen jag nästan dödat är Abbe.

Han ser tillbaka på mig, blicken är känslolös. Inte ett uns av skuld finns att tyda. Jag öppnar munnen för att säga någonting men slår snabbt ihop tänderna igen. Ljudet av fotsteg ekar mellan väggarna. Jag släpper taget om Abbe, vilket får honom att sjunka ihop på marken. Med en smidig rörelse har jag vänt mig om och söker med blicken efter personen. Fotstegen blir högre. Tillslut ser jag en lång man i 40 års åldern. Ansiktet syns inte i mörkret, bara ett ont leende. Händerna håller med ett stadigt tag om en avlång pistol. Han kliver fram i gatlyktans ljus. Ansiktet är blekt och hårt. Det var mannen som pratade med sheriffen vid mordplatsen. Mannen med täckmantel som lärare.
"God afton, Affe." Säger jag med låg röst full av förakt.

*Natalies pov*
Jag sneglar nervöst på den tickande klockan, fem på morgonen.
Fan. Vart är Mikael?
Paniktankarna radar upp sig med ett flertal hemska scenarion som skulle kunna ha hänt honom. Skadad, förblödande eller död. Tanken får huden att knottra sig på mina armar.
Återigen vänder jag blicken mot Liz Forbes. Hon tittar undrande på mig med munnen rak som ett streck. Jag ska precis avbryta tystnaden och fråga varför hon bara stirrar på mig. Sen kommer jag på att hon frågade mig först. Vad ska jag svara? Vad var det jag hört dem säga vid mordutredningen, djuratack.
"Jo det var ett bergslejon." Säger jag och försöker intala både henne och mig.
Sheriffen ger mig en långt misstänksam blick.
"Men exakt hur, Natalie, kommer det sig att ett 'bergslejon' var mitt i staden?" Frågar hon tillslut och lutar sig framåt.
"Em..." Börjar jag förtvivlat.
"Den kanske var jagad av någonting." Säger jag och känner mig nöjd med att logiken fortfarande finns kvar. Liz nickar långsamt och ser ut att överväga möjligheten till att min förklaring stämmer.
"Intressant ide. Vi har skickat våran bästa viltjägare dit för att undersöka saken." Säger hon med en lugn röst. Ett sting av medkänsla far genom kroppen. Stackars jägare att möta en skitarg varulv och en odödlig vampyr. Jag nickar långsamt till svar och reser mig från stolen.
"Jag måste gå, ses!" Säger jag och går mot dörren. Halvvägs ute blir jag stoppad av henne.
"Vi vet att du var på en fest där alkohol bjöds till minderåriga." Säger hon och höjer ett varnande finger.
Frustrerad biter jag mig i kinden. Jag vinklar huvudet framåt och låter håret täcka mitt generade ansikte.
"Jag kommer inte säga till din mamma, men du går härifrån med en varning." Avslutar hon och pekar med mot utgången.
"Tack" Mumlar jag lågt och smiter ut ur kontoret.
De flesta på sjukhuset tittar undrande på mig. Jag blänger surt tillbaka, värst vad dom ska stirra. Sen inser jag hur min utstyrsel måste se ut. Smutsig klänning och smink som smetats ut. Inte så konstigt att de vänder blicken hit.

Jag går med bestämda steg mot Lucys rum. Utanför står det en blåklädd kvinna med handen på handtaget. Jag ökar på stegen och står strax bakom henne. Hon hoppar skrämt till när jag knackar henne på axeln.
"När får jag träffa Lucy? Kommer hon bli bra?" Frågar jag oroligt. Sköterskan får ett proffesionellt utryck och lägger en blond hårslinga bakom örat.
"Lucy behöver vila nu, hennes skador är allvarliga men hon kommer bli bra. Du får träffa henne i morgon." Säger hon med en låg stillsam röst.
"Har ni ringt hennes Mamma?" Frågar jag och sneglar på den sovande Lucy genom fönstret.
"Ja hon kommer om en halv timme." Svarar sjuksköterskan och tittar trött på mig.
Jag nickar frånvarande. Allt som finns i mina tankar är Mikael. Inte för att jag är orolig, utan snarare för att om han dör så dör även alla svar på mina frågor. Jag börjar med småspringande steg gå mot utgången och vidare mot slumkvarteret.
Vad gör man inte för sin nyfikenhet?

*Mikaels pov*
Han tittar på mig och börjar långsamt gå närmare.
"Du vet, första gången jag såg dig började jag misstänka något." Säger Affe högt så att det ekar. Hans röst studsar mellan väggarna och kommer som en våg över mig.
"Mordet som skedde samma dag som du kom. Den sortens mord har inte skett på hundra år. Men varför kom de plötsligt tillbaka?"
"Jag såg dig i parken vet du, men var osäker om det var du. Sen det här" Säger Affe och slår ut med armarna.
"Bekräftar alla mina misstankar."
Jag gör allt i min makt för att inte låta mig provoceras. Han vill att jag ska bli arg, jag tänker inte låta honom få det nöjet.
Mannen står nu tre meter ifrån mig med pistolen riktad mot mig.
"Att sen få fånga en varulv är ju bara ett plus!"
Hans röst låter exalterad. Antar att det här är någonting han längtat efter att få göra länge. Mannen går fram till Abbe och sparkar honom i sidan. Ett lågt gny smiter ut ur den sönderslagna munnen. Jag stelnar till och spänner käkarna. Affe är en meter ifrån mig med en pistol. Ifall det vore en vanlig person hade pistolen varigt laddad med vanliga skott. Men det här är ingen vanlig person, och pistolen är laddad med trä skott doppade i järnört. Ett skott i hjärtat och mitt liv är inte så oändligt längre.

Affe vänder sig mot mig och sänker pistolen. Han laddar den vant och lägger fingret på avtryckaren.
Ska det där skrämma mig?
Jag skakar på huvudet och skrattar till. Det värkar få honom ur fokus. Han tittar med en konstig blick på mig. Jag ler lurt mot honom.
Utan förvarning hoppar jag på Affe. Han faller likt en trasdocka mot marken och pistolen trillar ur hans hand. Jag reser mig upp och tittar på honom. Blod sipprar ut ur ett sår i pannan.
Jag vänder upp blicken i precis rätt tillfälle för att se Natalie gå mot mig.
Jag ska precis skrika åt henne att springa när en en extrem smärta strålar från min mage. Jag tittar ner och ser en träpåle inkörd i mig. Blodet rinner längs pålen och bildar en pöl på marken. Svarta prickar börjar synas i mitt synfält och jag hör hur någon skriker i bakgrunden. Med en duns trillar jag återigen ner på marken. Smärtan har blivit till ett konstant bultande.
Världen försvinner i ett mörker.

________________________
Kan inte fatta att jag fått 3,73 k läsare!?! Det är helt sjukt😱
Tack så mycket💕💕