The Killer

K͜͡a͜͡p͜͡i͜͡t͜͡e͜͡l͜͡ 2͜͡9

*Aubesting / Abbes pov*

Det är becksvart. Ett kompakt mörker som gömmer den verkliga fasan framför ögonen på mig. Att se henne avsvimmad på golvet bekräftar allt jag intalade mig inte skulle ske, inte på grund av mig. Under hela den närmaste tiden har jag intalat mig att det var rätt sak att göra. Att det skulle bli så oavsett om jag var med eller inte, bara att jag skulle få chansen att ta fast min brors mördare. Men trots att mörkret skymmer henne vet jag att allt är mitt fel. Är det värt att bli en mördare för att få fast en?

Tack vare min varulssyn ser jag att den eftertraktade månstenen bara ligger en decimeter från den osynliga gränsen. En mörkröd vätska färgar både golvet och stenen,; Natalies blod.

Det var en av de hemskaste sakerna jag bevittnat, och jag har sett mycket i mitt liv. Att se hur styrkan sakta rinner ur henne, helt oförstående av vilken kraft som gör det. Och om hon lyckats. Det faktum att jag gjorde detta, jag drog hit henne, bara för att hämna en död bror. Som jag endå aldrig kommer kunna se igen.

Alla runtom mig är knäpptysta. Av bävan och oförståelse. Varje person lika ovetande om vad som ska ske. Ljudet av en ensam röst skär genom tystnaden likt en kniv, rösten är frustrerad och arg.
"Ta den där jävla stenen då! Eller är du för feg?" Rösten låter så lik en hotfull morrning att jag nästan tror att personen håller på att förvandlas. Jag kastar en trött blick bakom mig, där en av varulvarna ilsket ser på omgivningen med läpparna böjda i ett ilsket flin som avslöjar de spetsiga hörntänderna.

"Tålamod mi amigo, ha tålamod och du kommer långt i livet."
Denna gång tillhör rösten ingen i rummet, det kommer i stället som en ljudvåg; studsandes mellan väggarna tillsammans med högljutt klampande fotsteg.
Jag ser hur alla runt om mig stelnar till, likaså jag. Varje fiber i min kropp säger åt mig att springa medan en del av mig tvingas stanna kvar. Han står nu bara en dryg meter ifrån mig. Det är som om han inte är nöjd med att jag hatar honom, han lyckades på något sätt få mig att vilja lyda honom. Vilket i längden bara får mig att hata honom ännu mer.

"Så jag ser att vår lilla vän här har lyckats med det vi behövde henne till." Han lägger armarna bakom ryggen och går högdraget fram till Natalie. Jag ser häpet efter den fruktade mannen som oskadd går över den osynliga gränsen.
Sedan slår det mig, det var det Natalie lyckades med, övermanna skyddet runt stenen. Han sjunker ner på knä framför henne, noga med att inte nudda blodet, och sätter ett finger under hennes haka. Natalies ögon flackar oroligt under ögonlocken.
"Så synd att vi inte är klara med dig." Viskar mannen hånfullt och ställer sig upp, samtidigt som han lyfter upp den ovala månstenen i farten.
"Ta hand om tjejen, kedja upp hennes händer och skär ett snitt i båda handlederna." Manen blickar ut över oss, hans iskalla ögon stanna på mig och rysningar sprider sig längs ryggen. "Och se till att ta hand om blodet."

Jag går sakta fram mot Natalie, med lukten av blod stickande i näsborrarna. Hon ser nästan död ut. Men jag vet på något sätt att hon inte är det. Oavsett om jag känner hennes puls eller inte. Det är någonting man ser och känner. För om människan är död tittar man inte längre på en person, man tittar på en kropp. Så var det när jag såg min brors lik. Jag visste direkt att det var ett tomt skal framför mig. Inte den unga pojken som lekfullt uppmuntrat mig till att se disneyfilm med honom.

Jag sätter mig på huk framför henne och vänder hennes huvud åt sidan. Blodet som runnit från såret vid tinningen har börjat stelna och munnen är sammanbiten. Jag tar tag i hennes handled men hejdar mig snabbt. Min kropp spänns av ren reflex. Det är någonting bakom henne, en svart siluett bland skuggorna. Jag kisar med ögonen och försöker få en bättre uppfattning... Det är nära att min kropp tumlar baklänges. Två azurblå ögon stirrar stint in i mina, likt svävande blå cirklar i mörkret. Fjäderklädda vingar uppenbarar sig ur tomma intet och en stor svart korp tar form. Näbben är lätt särad för att ge ifrån sig ett hotfullt kraxande och korpen breder ut vingarna till sin fulla längd. Jag drar mig hastigt bakåt och ser förvirrat på fågeln.
Vart har jag sett den förut och vad gör dem här?
Det känns som om den vart med i en väldigt avlägsen dröm.
"Väntar du på att de döda ska resa sig Aubesting?" Frågar mannen irriterat bakom mig.
Jag vänder huvudet åt hans håll och skakar robotliknande på huvudet.
"Det är en korp-" jag avbryter mig tvärt och blickar förfärar framför mig. Den är borta, upplöst i luften, lika plötsligt som den kom.