Legenden om Blair Hippogriff

Kapitel 2.

Jag hade precis lagt mig i sängen. Lennart skulle föra mig till Blairs värld imorgon. Som ursäkt hade han tagit med hem en lapp med skrivande till föräldrarna om en viktig klassresa. Jag vred och vände på mig i sängen.

Men jag kunde inte somna. Allting, precis allting snurrade omkring i min hjärna. Jag hade för mycket att tänka på, mitt hjärta bultade dystert och allt av de lyckliga liven utanför mitt fönster tystnade. Jag lyssnade ivrigt till praten där nere, under mig satt mamma och pappa.

De drack vin och hade jättekul. Jag låg i sängen och skulle sova, men jag kunde inte. Orden, precis allting som Lennart sagt snurrade inom mig. Fanns Blairs värld på riktigt? Och vem tusan var Michael? Jag hade så många frågor att sova till, utan svar.

Morgonen därpå var fruktansvärd. Mamma och pappa var fulla, de båda älskade mig för mycket. Mamma försökte kyssa mig ungefär tusen gånger. Pappa försökte ... döda mig så att säga.

"Noelle. Lugna ner dig, ingenting är farligt längre," sa Lennart.

Han stod utanför mitt hus. Inte farligt? tänkte jag.

"De är fulla. De drack för mycket vin igår. Jag hatar det! Men jag har blivit van," berättade jag dystert.

"Mm, jag förstår inte hur det känns. Men jag förstår på dig att du mår fruktansvärt utav det. Idag ska du iallafall hem, till Blairs värld," sa Lennart.

Jag sneglade lite på honom. Han är en väldigt vuxen stolt man. Jag log för mig själv, kanske tillhörde jag inte alls denna världen? Men allting om Penny då?

"Men... Penny? Kommer jag träffa henne någon gång igen?" frågade jag.

"Självfallet inte. Den tjejen använder dig bara för att komma till din storebror, Ludvig inte sant?" sa Lennart.

"Jo, men Penny är inte sådan. Hon är jättesnällt, omtänksam," motsatte jag.

Någonting Lennart aldrig skulle komma iväg med är att prata skit om mina vänner och klasskompisar. Även, om alla var idioter ändå. Alla tyckte illa om mig bara för jag hade röda ögon, rött hår och ett ärr över mitt ena öga.

Många tror att jag är ett hot för världen. Ofta har polisen kommit till skolan, förhört mig mot allting. Jag har ibland blivit för vild och eventuellt knippat till någon då och då, vilket ger alla bevisen polisen någonsin velat ha. Jag suckar dystert, jag älskade mina vänner som jag hade, Kajsa och Penny.

"Jag.. jag vet inte. Men Lennart, är jag ett hot? Precis som polisen och myndigheterna säger? Är jag farlig? Har jag krafter som igen annan har i våran värld?" sa jag.

"Nej, förstås inte. Du är precis som jag är, en av Blairs välkända familjemedlemmar. Fast inte alls, du är någonting annat än det för Blair. Någonting, någon som han alltid skulle försvara med sitt eget liv", förklarade Lennart enkelt.

Jag nickade. Vi började närma oss, för jag kände en ovanlig energi sträva genom luften. Det blev väldigt dimmigt då vi gick in i träsket, kylan omringar mig och Lennart.

"Det blir varmare snart," sa Lennart. "Gå bara igenom portalen. Jag kommer inte följa med dig längre än hit. Mitt uppdrag är förda ugnar från Blairs värld mer förtroende i hippogriffer hem. Men, var försiktig nu, Noelle", sa Lennart. "Du är älskad, skyddad i Blairs värld. Kom ihåg det."

Jag nickade bittert och kramade om Lennart. Jag log i kramen, han kramade mig tillbaka. Sedan bröt vi kramen och mina ögon vattnades. Hans ord, de låg tryggt förvarat i mitt hjärta.

"Michael väntar på dig på andra sidan portalen. Gå nu, Noelle," sa Lennart.