Sparrow Creek

38 - Martin

Björnungarna tumlade omkring med den lilla valpen i gräset, men Maison verkade inte ett dugg orolig för storleksskillnaden. Han bet dom i öronen med sina små tänder och morrade utmanande mot dom även om dom bruna pälsbollarna var dubbelt så stora som han.

Björnarna i sin tur tog vargens energi med ro, dom skakade av sig honom hur lätt som helst och när dom var tillräckligt trötta på honom så fick han en tung ram över sig som slött tryckte ner honom i gräset.

Jag kunde inte låta bli att skratta åt min lilla kusin, han såg allt annat än nöjd ut med den stora björnkroppen vilandes över honom, och han såg ännu olyckligare ut när en stor rosa tunga började slicka toppen av hans huvud.

"Ger du upp redan?" Frågade jag utmanande och genast blixtrade kampviljan upp i valpens ögon.

En gänglig tonåring sjönk plötsligt ner bredvid mig och följde mitt exempel och skrattade åt ungarna.

"Allt bra med dig och familjen Martin?" Frågade jag tillslut och sneglade på fjortonåringen ifrån ögonvrån.

"Pappa och jag ger oss av ikväll." Svarade han och leendet var genast utbytt mot allvar.

"Jag har pratat med din pappa. Är du här för att övertyga mig?"

"Jag vet." Svarade han otåligt. "Och du kan vara lugn, jag ska ta det försiktigt, men jag kan inte låta pappa gå själv!"

Jag nickade lite och funderade länge på vad jag skulle säga. Självklart borde ingen ge sig ut själv i en skog full av Walkers blodtörstiga flockmedlemmar. Men killen var bara ett barn. "Jag fattar, mer än du tror, det finns inget värre än att sitta hemma och vänta på någon som man älskar." Min hand rörde sig mot den unga ekorren och jag klappade honom uppmuntrande på låret. "Det kommer gå bra, håll er i trädtopparna bara."

Martin nickade ivrigt och gav mig ett svagt leende "jag hoppas vi hittar honom."

Jag besvarade leendet och nickade jag med, men jag sa ingenting. För jag hade lärt mig att inte hoppas allt för mycket.

Martin lämnade mig med busungarna och jag kunde inte låta bli att skratta åt Maisons tappra försök att ta sig loss ur björnarnas mys hög, men den glada stunden avbröts plötsligt när jag hörde ljudet av steg som kom snabbt emot mig.

Var Martin redan tillbaka? Hade något hänt?
Det var en ovanlig känsla som sköljde över mig, men på senaste tiden så kom alla till mig med sina problem. Allt från Vart ska vi ta vägen sen? Vill du bygga upp Sparrow Creek? Hur ska vi kunna försörja oss? Till mindre saker om vardagsbestyr och osämja mellan smådjur och vargar.
Oftast tog Boris hand om småsakerna, och det var jag extremt tacksam för. Men dom stora frågorna satt som etsade fast i mitt huvud.

De första dagarna hade jag pressar undan dom i väntan på Cory. Jag hade sagt till mig själv att han hade svaren, och att allt skulle lösa sig när han kom tillbaka.
Men ju längre tiden gick, desto mer insåg jag att ansvaret låg på mig nu, men jag drog mig för att ta upp frågorna med Callum och Lorne.

Jag visste att dom skulle vara hjälpsamma, men jag ville inte ta det beslutet utan Cory, jag ville inte vara Alfa. Allt jag ville var att han skulle komma hem!

Jag sneglade upp mot figurerna som kom emot mig, men solen låg i deras ryggar och jag hade svårt att urskilja vilka de var.

Jag reste mig upp och väntade tålmodigt på dem, något i deras steg sa mig att det var allvar och jag stålsatte mig inför mötet. Vad som än hänt så kunde det inte vara något bra.

De hann ta några steg till innan vinden vände, och jag tog genast några tvekande steg framåt, det var inte möjligt. Jag kisade mot solen och ansträngde mig för att urskilja konturerna på männen som kom emot mig.

En av dem gick snabbare än den andre, han nästan sprang emot mig och tillslut kunde jag se det rufsiga bruna håret när kroppen skymde solens strålar.
Jag såg det lättade ansiktsuttrycket hos mannen som jag saknat så mycket, som jag längtat efter varje vaken stund och drömt om varje natt.

"Cory..?" viskade jag fram och såg tvivlande på honom.

Det var inte förrän han var helt intill mig och drog in mig i sin famn och jag kände hans armar omkring mig och doften från hans hud, som jag verkligen förstod att han var tillbaka. Han var här.

Mina fingrar klamrade sig fast i det slitna och fläckiga tyget i ryggen av hans tröja och jag gömde ansiktet vid hans hals för att glömma bort världen runt omkring.

"Vart fan har du varit?" Viskade jag hest och lät tårarna droppa ner på hans hud.

Hans armar höll om mig hårdare innan han äntligen öppnade munnen och suckade djupt. "Jag är här nu."

Allt jag kunde göra var att nicka.

"Jag har mycket att berätta, Jamie. Boyle och Lorne väntar, men jag ville träffa dig först." Sa han och tryckte läpparna mot min tinning.

"Jag var så jävla rädd." Viskade jag och bet mig i underläppen för att hålla borta nästa våg med tårar.

"Jag vet." Sa han mjukt. "Jag med."

Motvilligt släppte jag taget om honom, allt jag ville var att hålla om honom hårt, kyssa honom länge och berätta hur mycket jag saknat honom. Men jag visste att det inte skulle bli så, jag kunde inte dra med honom in i huset och ha honom för mig själv. Vi hade saker att göra först.

Så jag bet ihop och tvingade fram ett leende när jag såg på hur han fångade upp en överlycklig Maison i famnen, som hittills hade gjort allt för att få sin morbrors uppmärksamhet.
"Du har vuxit!" Flinade han och rufsade till håret på ungens huvud.

"Vart är Liam?" Frågade jag tyst och såg genast hur Cory's kroppsspråk ändrades och när jag inte fick något svar tog jag ett steg fram och frågade igen, med hårdare röst. "Cory, vad har hänt med min farbror?"