Sparrow Creek

11 - Måndag morgon

Hel söndagen hade gått långsamt fram, Cory hade sagt att vi hade mycket att prata om men uppenbart undvikit mig sen dess.

Även Liam betedde sig annorlunda och höll sig sysselsatt med Maison och pratade bara om hur jag fick Oliver att hoppa ner från sin höga häst.
Han var stolt och glad, men det gick inte att komma ifrån känslan att dom båda försökte dölja något för mig. Något som involverade den där mystiske John.

Resten av helgen messade jag fram och tillbaka med Miles, mest för att ta tankarna ifrån Cory's nakna uppenbarelse och lägga mer fokus på något som faktiskt kunde hända.
Allt skulle bli enklare om jag föll för någon i min egen ålder, som förmodligen faktiskt kände något för mig. Han antydde det i alla fall.

När måndag morgon sköljde över mig som en käftsmäll kändes kroppen stel efter lördagens slagsmål, men såren på ryggen var så gott som läkta.
Jag går in i badrummet och möts av en svullen kind och ett blåmärke lika lila som dinosaurien som sjöng högt på teven från nedervåningen.

Efter en allt för lång frukost framför teven övervägde jag att åka till inspelningsstudion och strypa fanskapet som kom på barnprogrammet, men med en överlycklig bebis i knät kändes allt lite uthärdligt ändå.

Tjugo minuter senare står jag på min vanliga plats och väntade på Rick som brukade ta för vana att skjutsa mig till skolan samtidigt som han plockade upp dagens färskvaror i affären.

Men efter en kvarts väntande börjar jag väga fram och tillbaka på fötterna och drar upp mobilen för att skicka ett mess till Miles.

"Jag blir sen."

"Ok, jag väntar" får jag tillbaka och jag kan inte låta bli att le.

Blicken glider över dom öppna ängarna och jag försöker att inte stressa upp mig, det finns inget jag kan göra åt saken, tänker jag men överväger att gå upp till huset och be att få låna Liams bil.

Jag ska just börja gå när jag känner blicken ifrån ett par blå ögon. Jag vänder mig sakta om och inser att magkänslan hade rätt, John stod en bit bort och han synade mig ingående.
Jag fryser till is, va fan skulle jag göra. Hade han inte typ lovat att sluta stryka runt?

Fingrarna rör sig mot jeansfickan och jag ska just ta upp mobilen när jag ser hur han skakar på huvudet med ett brett leende spelandes i ansiktet.
Jag stelnar till men behöver lyckligtvis inte ta något beslut, för John försvinner lika snabbt som han dök upp när Cory's svarta Dodge glider upp på vägen.

"Hoppa in, Rick blev upptagen."

Jag ser förvånat in i kupén men har inte tid att fundera mer, första lektionen skulle snart börja och jag hatar att vara sen.

"Tack, men jag kan nog låna Liams bil."

"Nope," svarar han kort och poppar p'et lite extra med läpparna "han behöver den."

Jag nickade lite och lät ögonen glida bort mot platsen där John stått innan jag hoppar upp i passagerarsätet och stänger dörren efter mig.
"Jag ska fixa en egen bil, jag behöver bara spara lite till."

"Ingen lust att be pappa om mer pengar?" frågade han och blinkade med ena ögat. Men frågan roade mig inte.

"Jag har aldrig bett honom om ett jävla skit" fräste jag och Cory's ansiktsuttryck ändrades genast.
Han nickade lite och jag visste att det var slutet på det samtalsämnet, han var inte den som grävde ner sig i sånt han inte hade mer att göra.

Samtidigt funderade jag på hur jag skulle ta upp alla frågor jag hade om John, men så insåg jag plötsligt att jag hade världens möjlighet.

"Vänta förresten, du vill nog stanna" sa jag och la handen på ratten innan han hunnit svänga ut på den asfalterade vägen.
Han bromsade in och höjde ett frågande ögonbryn mot mig och jag förklarade snabbt "jag tror jag såg John" jag drog in ett snabbt andetag och skakade på huvudet "jag, jag får en känsla av att han följer efter mig."

Cory släppte på bromsen och svängde ut på den större vägen och jag släppte genast taget om ratten.

"Just därför ska du till plugget idag, han kommer inte störa dig där."

Med en suck lutade jag huvudet mot bil dörrens insida och bestämde mig för att inte fråga mer. Det var ingen idé.

"Jag är inte rädd för honom" muttrade jag men fick ingen reaktion och resten av bilfärden satt vi tysta och jag kunde inte låta bli att känna mig mer och mer irriterad.

När vi väl svängde in på parkeringen stod Miles utanför porten och väntade, och jag tog snabbt upp ryggsäcken från golvet och skulle just öppna dörren när Cory tar tag om min överarm.
"Jag säger inte att du borde vara rädd Jamie, men var försiktig. Tro inte på allt han säger innan du hört allas versioner."

Jag ryckte på axlarna, men irritationen fanns fortfarande där. Varför kunde dom inte bara säga va fan det var som pågick? Det handlade uppenbart om mig, men ändå ville dom inte berätta vad jag var inblandad i.

Jag hoppade ur bilen och smällde igen dörren för att skynda mig fram till Miles.
"Sorry, jag måste fan fixa en egen bil" suckade jag och himlade med ögonen.

"Så du fick skjuts av chefen" flinade han och kastade ett öga bort mot den svarta bilen "han ser så sjukt skrämmande ut" skrattade han lite nervöst.

"Men är snäll som en nallebjörn" skämtade jag och flätade försiktigt in fingrarna med hans när jag kom upp jämnsides med honom.

"Du skojar?" Skrattade han och flyttade blicken från bilen och såg storögt ner på våra händer med ett lyckligt leende på läpparna.

"Ehm, nej. Han är läskig som fan." Flinade jag och drog med honom in i skolan. Följd av Cory's blickar.