Mina regler

Kapitel 1

Gnisslet från White boardpennan sved i öronen när Monica skrev ned ordet språkhistoria. Ett ämne, enligt mig, som var helt onödigt att lära ut till ointresserade gymnasieelever. Monica fortsatte skriva med sin gnisslande penna medan många runt om kring mig tappade tålamodet. Wilma gäspade trött bredvid mig och himlade med ögonen. Vilket fick mig att fnittra smått.

Jag hade inga problem med skolan, det var roligt titt som tätt och jag var enligt Wilma ett underbarn med mitt fotografiska minne. Men språkhistoria, det var något som absolut inte intresserade mig. Wilma suckade besvärat och tittade sedan på mig med ett uttråkat ansiktsuttryck. "Jag avlider nog", mumlade hon och lutade sedan sitt huvud mot min axel. Hennes blonda hår täckte halva ansiktet och jag såg hur hon gäspade igen. "Sov du, jag hjälper dig plugga", svarade jag och hon nickade belåtet.

Wilma hade varit min närmsta vän så länge jag kunde minnas och vi var oskiljaktiga. Vi var som syskon och det var inget konstigt att hon var hemma med min familj medan jag var i väg. Detsamma med hennes familj. Ibland umgicks jag nästan mer med hennes föräldrar och hennes fyraåriga lillasyster Klara, än Wilma själv.

"Jag ser att ni ser trötta ut, så vi slutar lite tidigare", sade Monica och tittade menande på Wilma. Jag log oskyldigt och väckte försiktigt på min sovande kompis. När hon vaknat till liv lämnade vi klassrummet sist och gick bort mot våra skåp. "Jag vill ha kaffe". Wilma tittade på mig med hennes blåa ögon och jag kunde inte undgå att beundra henne nickade. Hon var vacker, jag hade alltid avundats hennes blonda långa hår och sockersöta ansikte. Trots att jag var dömd till en brun hårfärg, var jag ändå nöjd. Vi utgjorde en perfekt duo. En blondin och en brunett. När Wilma insåg att jag försvunnit iväg nickade jag fort innan hon började babbla på om hur lätt jag hade för att just zooma ut. 

Arm i arm tog vi oss fnissade bort till cafeterian som redan var full med elever. Wilma beställde två kaffe och gav mig sedan den ena innan vi gick bort mot ett bord. Hon satte sig trött ned framför mig och tog en stor klunk av koppen, full med koffein. "Jag tror inte jag överlever denna dag", suckad hon sedan dramatiskt och jag skrattade. "Kom igen, vi ska ju ha vinkväll". Jag log mot henne och såg hur det ryckte i mungipan. "Jaja, det kommer bli kul", sade hon till slut och ryckte sig i kragen.

Hennes ögon spärrade dock upp sig vilket fick mig att titta över axeln där Alfred kom gående mot mig, min bror, i tätt följd av sina kompanjoner. "Agnes", sade Alfred glatt och kom fram till mig. Jag muttrade tyst ett hej och ignorerade deras blickar. "Alltid så sur", flinade Lucas. Alfreds bästa kompis, skolans horkarl, eller fuckboy om man föredrog det. Hans hjärta var gjort av sten och känslor ett blott minne. De var kända allihop för sitt charmiga beteende och prestationer i sängen, men jag dyrkade dem inte, och skulle aldrig göra.

Lucas såg bra ut, det kunde jag dock erkänna. Mörkbruna ögon, som ett rådjur och brunt, smått lockigt hår. Det var inte svårt att se charmen i hans leende, men jag såg igenom det. Hans ytliga fasad som gömde det kalla och känslolösa hjärtat. "Bara när du är närvarande", svarade jag till slut, muttrande. Lucas satte handen på sitt bröst och låtsades ta åt sig. "Det gör ont i mig när du säger så sötnos". Jag ignorerade hans kommentar och tittade i stället på Alfred som antagligen ville mig något.

"Är du hemma ikväll?", frågade han efter en stund av tystnad och jag nickade, med blicken på Wilma. "Vi ska ha vinkväll", fortsatte Wilma stolt och log mot mig, vilket äntligen fick mig att le. Alfred suckade och tittade trött på mig. "Fan då", mumlade han. "Vi kommer va hos oss ändå". Fan då Alfred. Han skulle alltid förstöra för mig, speciellt när Wilma var där. Så fort mamma och pappa lämnade huset skulle Alfred ha fest, varenda gång.

Innan jag hann protestera reste sig Alfred upp och gick sin väg. "Ses", sade Lucas med ett stort flin och följde med min bror. Mina ögon svartnade när jag såg dem gå i väg, Alfred, Lucas, Adam och Hugo. "Det kommer bli kul ändå", försökte Wilma och jag nickade. Vi behövde trots allt inte vara med dem, vi kunde sitta i köket eller i mitt rum och ignorera deras existens. Jag tålde dem inte, speciellt inte Lucas och hans ständiga försök till att göra mig irriterad. Vilket han nätt och jämnt lyckades med. "Ja det blir nog bra".

Dagen fortsatte i ett långsamt tempo, med både matematik och historia. Jag var oändligt glad över att Lucas och Alfred hamnat i vår parallellklass och inte tillsammans med mig och Wilma. Nu fick jag åtminstone lektionerna som en fristad. Vilket jag förtjänade, ingen människa kunde orka med dem längre än 10 minuter, jag förstod inte hur de kunde vara kompisar.

Wilma trummade trött på skolbänken i väntan på att få sluta för dagen. Klockan tickade långsamt, speciellt när vi båda intensivt stirrade på den. Vilket absolut inte gjorde att tiden skulle gå snabbare, utan snarare tvärt om. En sekund kändes som en evighet, minst sagt en minut. "Jaja, jag vet att det är fredag. Trevlig helg", sade vår historia lärare och log stort. 15 hela minuter tidigare. Wilma reste sig upp med en kick och drog med mig ut från salen. "Lugna ned dig", skrattade jag när vi kom fram till skåpen och började ta ut våra jackor. "Vi ska dricka vin nu", svarade hon muntert och log stort.

Vi gick ut mot parkeringen och bort till busshållplatsen. Vi behövde inte stå och vänta i mer än fem minuter och stod utanför min dörr en kvart senare. Mamma hade varit på Systembolaget och köpt två vinflaskor till ikväll eftersom vi båda var 18, men Wilma hade även fått med sig två hemifrån. Denna kväll kunde sluta hur som helst, speciellt med tanke på att Alfred troligen skulle ha fest.

"Jag tänker att vi sminkar oss, beställer mat och sedan öppnar en flaska", förklarade Wilma och sparkade av sig skorna. Hon hängde upp jackan och gick sedan in till köket och satte på kaffemaskinen. Jag log mot henne och slog mig ned vi köksön, i mitt kök. Wilma var så bekväm hemma hos mig att jag inte behövde göra något själv. Jag nickade och tog emot koppen med Latte macchiato, innan vi gick upp till mitt rum.

Vi sminkade oss sedan till gamla barndomslåtar och sjöng med så falskt vi kunde. One Direction var våra låtar. Wilma skrattade högt när låten tystnade, och fick mig att stämma in. "Kommer du ihåg när vi sjöng denna på båten och dem där killarna kom", skrattade hon högt och jag log. Jag mindes, vi var 14 år. "Juste, dem som vi tyckte va söta", svarade jag roat och Wilma nickade frenetiskt. "Det var så pinsamt att de hört", sade Wilma och fnissade högt. Det hade varit skamligt men de bjöd oss på glass efteråt, så vi glömde incidenten ganska fort. Kevin, som den ena killen hette hade varit min första kyss. Vi satt alla fyra på bryggan bredvid mina föräldrars motorbåt och fick vår första kyss, tillsammans bredvid varandra.