Mina regler

Kapitel 12

VI gjorde inte mycket mer; jag och Alfred. Vi såg klart filmen, beställde hamburgare och tittade på tre filmer till innan båda var så pass trötta att vi fick släpa oss till våra sovrum. Mamma och pappa sa inte så mycket när de väl kom hem; log ett hej och gick sedan in till sitt gemensamma sovrum för att sova. De var väl såklart glada över att deras barn umgicks utan att bråka med det var inget de sa till oss.

Veckan flöt sedan på utan några större problem. Matteo skickade meddelande på meddelande om hur mysigt och trevligt vi hade haft det i helgen, men jag svarade inte. Alla var på mig om att inte svara och jag fick lyssna för innerst inne visste jag att de hade rätt. Att påbörja något igen skulle endast leda till mer olyckligkärlek och hjärtekross.

Wilma hade bestämt att vi skulle spendera helgen med att supa bort våra problem och jag ville tacka nej, men alkohol dämpade. Det dämpade känslor och det var något jag hade för mycket av. Oläsbara, otydliga känslor som ville olika varje dag. "Jag har fixat sprit till ikväll", log Wilma och höll stadigt i sin kaffekopp hon nyss köpt.

Jag gick längst med skåpen på samhällsprogrammet med Wilma bredvid mig, vårt sikte mot hennes skåp några meter bort. Vi hade bara en lektion kvar och jag kunde inte längta mer till att få komma hem. Få lite ensamhet innan Wilma kom och skulle fixa allt med mig tills ikväll. "Vad ska du ha på dig?", fortsatte Wilma glatt och öppnade sitt skåp för att ta ut sina mattesaker. "Jag vet inte riktig", kort ryckte jag på axlarna för att förtydliga mitt svar. "Jag tycker du ska ha något kort", flinade hon. "Det vet jag att du tycker". Hon skrattade åt mitt svar men såg ändå nöjd ut.

"Då vet du också att jag kommer lyckas få på dig något kort". Kort nickade jag åt henne, besegrat. "Jag tänker mig en klänning, jag tar med några hemifrån". Jag nickade som svar igen, orkade inte ge mig in på den fajten. Wilma skulle ändå vinna och jag slutade oavsett vad jag sa eller gjorde upp i någon kort klänning eller utmanande topp. Jag hade heller inget problem med det egentligen.

"Kom nu så går vi", muttrade jag tillslut. Wilma bara log stort och funderade för fullt på vilken klänning jag skulle ha på mig. Det var både en gåva och ett helvete att vi hade ungefär samma kroppstyp och storlek. "Jag tror du ska få ha min svarta mesh klänning", flinade hon. Jag drog trött i hennes arm för att komma fram till klassrummet. "Vart ska vi ens?". Hon skrattade, lömskt. "Kanske råkar vara Lucas". Såklart att det var Lucas, vem annars.

"Du vet att jag innerst inne hatar dig". Hon log stort och nickade. "I know". Jag tittade trött på henne och gick sedan in i klassrummet. Wilma hade en förkärlek till att utsätta mig för jobbiga situationer och Lucas var en jobbig situationen, speciellt nu när vi skulle vara hemma hos honom.

Lucas. Han hade inte släppt mig med blicken, vart jag än tittade låg hans blick på mig och han var alltid i närheten. Vi gick trots allt samma program men så mycket hade jag inget minne av att vi möts innan. Jag funderade på om han medvetet valt att stå på ställen han vet att jag ofta var vid. För han var alltid i närheten, med blicken på mig.

Vi satte oss likt alltid vid ett bord i hörnet, längst bak och slängde upp alla våra saker. Det var block, häften, pennor, post it lappar, allt man skulle kunna tänka sig. Både jag och Wilma hade kommit överens om att vi lärde oss mer genom att fokusera, eller tanken var att jag skulle lära mig och sedan lära ut till Wilma. För hon förstod inte vad vår matematiklärare sa.

"Jag kan inte koncentrera mig". Förvånat tittade jag på Wilma. "Lektionen har inte ens börjat", skrattade jag och hon log. "Ja, jag vet men jag kan bara tänka på vilken kille jag ska para ihop dig med", började hon, men fortsatte tala innan jag hunnit säga något. "Och vilka kläder du ska ha på dig". Hon hade tänk vad. "Wilma jag ska inte hålla på med någon", utbrast jag och tittade stort på henne. "Jo, du behöver det. Träffa någon som inte heter Matteo och bli av med lite spänningar", flinade hon och jag tittade bara på henne.