Silence....» F.S

06

Lexie.
Jag orkade inte, vad skulle jag göra? Enkelt, avboka, jag gillade ju inte ens honom.
Till: Han konstiga
Skickat: 13:07
Gubben, jag ska till farmor.

Till: L
Skickat: 13:07
Betyder det att du ställer in vår date?!

Till: Han konstiga
Skickat: 13:08
Yas.

Till:L
Skickat: 13:08
Men:(

Till:Han konstiga
Skickat: 13:08
Sorry.

Sen stängde jag av mobilen om han skulle ringa och gick ner för den nya trappan till nedervåningen där mamma satt.
-Men Lexie. Klä på dig, du skulle ju ut med Felix?
-Nej. Svarade jag kort.

Men efter en stund ville jag ändå ut, så jag tog med min mitt busskort och gick. Utan pengar, för jag var helt pank. Jag styrde mina steg mot ett mysigt café, men vid fönstret tvärstannar jag, där satt en grupp killar, aldrig att jag gick in där, så jag satte ena foten efter den andra mot Espresso House. Lyckligtvis hittade jag en tia som jag tänkte köpa en smoothie med. Men olyckligtvis satt en viss person där, jag hade redan gått runt halva Sergelstorg och jag orkade inte ta ett steg till, så jag satte mig, tog jackan och skymde mig själv, hoppades så hårt att han inte skulle se mig.

Felix.

Jag känner hur vinden drar till lite, någon kom säkert in tänkte jag ointresserat, jag lyfte inte blicken en enda gång utan log stort när jag såg hur många som faktiskt röstat på oss till RisingStar. Vi skulle ju lätt vinna, helt klart. En liten notis poppade upp, jag tänkte kolla den men det var något som fångade min blick, en tjej satt och höll en jacka skyddandes runt sig, som om hon inte ville att någon skulle se, jag bestämde mig för att gå fram och slita bort jackan.
Sagt och gjort, jag tog stora steg fram och drog försiktigt bort jackan och till min förvåning satt Lexie där.
-Lexie?
Hon kollade oskyldigt upp på mig, hon ljög för mig...
-Förlåt, jagvartröttochjagvillesovasensågickjagutochsåvardudärförlåt.. Säger hon hastigt
-Jag hörde inte. Säger jag och ler, sen sätter jag mig bredvid och ler, hon är så otroligt vacker.
-Jag var trött, men jag ville inte såra dig.
Jag nickar, jo jag fattar.
Ändå kläcker jag ur mig ett -varför?
- Jag är ledsen okej?! Halvskriker hon.
-Förl.. Mer hinner jag inte innan hon hoppat upp börjar gå iväg.
Jag tar tag i hennes axlar och hon vrider runt,
Förlåt säger vi samtidigt. Jag andas ut
Jag studerar henne, hennes käkben, gulgröna ögon med de små täta fransarna som borstar hennes ansikte när hon blinkar, hennes fylliga mun och lilla näsa, hon är perfekt enligt mig. Men jag stör mig på hur hon beter sig ibland. Hastigt och oväntat drar hon in mig i en kram, den är varm och får mig bara att vilja ha mer, jag vill aldrig att hon ska släppa, vilket hon kanske också tänkte då vi nästen stått och omfamnat varandra i över 5 minuter. Tillslut så släppte jag, det gjorde hon också, jag kollade in i hennes djupa ögon, bakom de ögonen såg jag att flera djupa hemligheter låg bevarade, ögonen är dörren till själen.
-