När Världen Går Under

Kapitel 5

Jag tog emot vapnet Pappa räcket åt mig. En revolver. Det klarar jag mig på. Hoppas jag. Revolvern låg tungt i hand. Skulle jag verkligen våga skjuta om stunden var inne ? Det får vi nog snart veta. Jag tog ett andetag och höjde min blick ifrån den tunga metalklumpen. Jag såg när Anton fick sitt vapen. Också en revolver. Då är vi två. Jag vände på mig ifrån köksbänken och såg mormor, mamma och Isabell stå i hallen och vänta på oss för att säga hej då. Morfar gick fram till mormor som stod i sin rosa morgonrock. Hon hade en liten beskymrad rynka i pannan. Hon vill inte förlora morfar. Det kan jag förstå. Sen gick Morfar till Mamma och sen till Isabell. Och i samma led gjorde vi alla. När det väl var min tur att säga hej då till Mamma så brast det. Det kan va den sista gången jag ser mamma om det händer nått. Jag kände hur tårarna va nära på att trilla över kanten. Fan. Jag kan inte gråta nu. Jag kände den tunga klumpen i halsen. Och jag kunde inte få ut några ord. Mamma såg att jag var nära på att bruta ihop så hon tog ett stagist grepp om mig och kramade mig hårt.

"Ta det försiktigt. Ta hand om alla. Men mest av allt, va stark. Jag vet att du klarar det här Lily. Jag är så stolt över dig. Jag älskar dig så mycket gumman." Viskade mamma i mitt öra.

Och det brast. Jag kände hur mina tårar rann ner sakta för min kind. Jag snyftade till och försökt allt jag kunde för sluta och skärpa till mig. Jag kramade hårt mamma. Efter ett tag så släppte hon mig och tog sina händer om mina kinder.

"Du klarar detta. Det vet jag." Mumlad hon fram. Jag tog ett andetag men det var ganska svårt när man hade gråten i halsen. Jag nickade. Hon gjorde en liten gest åt höger där Isabell stod. Isabell stod med tårarna i ögonen. Precis som jag. Hon hade på sig en Alice Cooper tröja som hon hade fått ifrån pappa och ett par svara mjukisbyxor. Henne hår låg slarvig vid hennes axlar. Och hennes ansikte va så otroligt bekymrad, ledsen och orolig. Jag suckade inombords och gick fram till henne. När jag väl stod framför mig så hoppade hon in i min famn. Jag la mina armar runt hennes lilla kropp. Jag hörde att hon snyftade till. Jag kramade henne hårdare.

"Du får ta det försiktigt." Snyftade hon fram.

"Jag kommer va tillbacka innan du hinner reagera."

"Jag älskar dig Lil." Snyftade hon fram igen.

"Jag älskar dig med Bells." Jag drog mig sakta ur kramen och möte hennes blick. Hennes ögon var tårögda och röda.

"Jag kommer tillbacka. Oroa dig inte. Jag kommer att klara mig." Log jag till henne. "Plus om det skulle va så att nått skulle hända så skulle du kunna få Nallen." Log jag skämtigt. Hennes mun reste sig i ett stort leende. Hon har alltid viljat ha Nallen ända sen hon föddes. Jag rufsade till hennes hår och ställde mig upp med en suck. Jag tittade på Mamma, Mormor och Isabell. De kommer klara sig, även vi kommer att göra det. Jag vände mig om och såg hur vi alla var redo att gå ut till den världen som nu ligger under. Pappa nickade svagt till mig att det var dags att gå. Jag vände mig om och möte Isabells blick innan jag vände mig om och gick ut till att möta världen som låg under.

Vi var nu i gränsen till Stockholm. Jag lät min blick glider över den överlägsna staden. Det var alldeles tyst och allt var grått. Som att det inte fanns nån färg över huvutaget i hela världen. Pappa gick längst fram i gruppen och gjorde en enkel gest med sin hand att vi skulle fortsätta. Jag hade min revolver i mitt hölster som jag hade fått ifrån Morfar. Revolvern var redo att använda när som helst. Innan vi hade gått så hade jag fått grundregler på att ta hand om ett vapen. Alltid säkra den, lugna och djupa andetag när man ska sikta och skjuta, att man ska hålla armarna raka så att man inte får ont, hur man laddar om och vart man ska skjuta om man ska träffar en smittad. När jag hade fått träna på att sikta så var jag oväntat väldigt bra på det. Jag träffade alla burkar som skulle föreställa fiender, vilket i detta fall är de smittande. Vi gick förbi hus efter hus och det var verkligen hur tyst som helst. Det låg döda kroppar vid vägen vilket gjorde mig lite illamående. Deras inälvor var utdragna till asfalten och stanken. Den var nog den värsta. Tänk er en död kropp som har legat ute i solen i över 1 vecka. Föreställ er den stanken. Jag tog min arm upp till mitt ansikte och höll för min näsa för att försöka att få bort doften. Det hjälpte. Jag var inte den ända som gjorde så. Anton gjorde också så. Han såg lite grön ut i ansiktet. Han tycker nog också det är lika obehagligt som jag. När vi tillslut kom till ett kors så stannade vi. Jag fattade inte varför vi stannade så jag frågade.