När Världen Går Under

Kapitel 1

Jag vaknade av att Isabell skrek. Jag trodde hon skoja så jag låg kvar. Men hon fortsatte att skrika. Då började paniken att resa sig. Jag öppnade mina ögon och tittade upp i taket och vred mitt huvud till mitt nattbord och tog min mobil för att se hur mycket klockan va. Klockan va kvart över två. Varför skulle Isabell va vaken nu?!

Jag reste mig i en snabb rörelse och tog på mig min morgonrock som var ljus blå. Jag knöt ihop snörerna och gick ut i hallen. Jag fortsatte och gick förbi mina föräldrars rum. Lampan var tänd och sängen var stökig med kuddar och täcken. Men det var ingen här. Jag fortsatte gå i hallen och kom till slut till Isabells rum i slutet av hallen. Jag gled upp dörren och fick se henne stå vid fönstret och tittade ut.

"Vad gör du Isabell?" Frågade jag

Men en skärr röst snyftade hon fram:

"Titta Lily." Och pekade på fönstret.

Jag gick fram till hennes sida och tittade ut. Hela staden var i lågor. Alla hus var i lågor, alla byggnader. Jag stod i chock. Vad var det som hade hänt med Stockholm ? Ville jag fråga Isabell men istället frågade jag:

"Vart är mamma och pappa ?!" Sa jag så lugnt jag kunde.

"Dom är där nere." Sa Isabell och tittade mig i ögonen. Ögonen var tårögd och hennes blonda lockar lekte mot hennes ansikte. Jag tog hennes arm och gav en vink om att vi skulle gå ner.

"Nej Lily, gå ner du jag stannar."

Hon ryckte åt sig sin arm och stod och höll om sig själv och hennes nalle. Jag gick sakta ifrån fönstret och gick ner för trappen och fick se mamma och pappa stå och diskutera i köket. Jag gick sakta mot dom och tillslut fick dom syn på mig.

"Vad är det som händer?" Frågade jag.

"Lily vi vet att du har många frågor, det ända dom har sagt på tv är att ett virus har inträffat och att vi måste ge oss av." Sa mamma.

"Va? Virus? Vart ska vi? När?" Sa jag med paniken i rösten.

"Vi håller just på att diskutera vart. Har du nått förslag gumman?" Sa pappa så lugn i rösten så att min panik bara växte.

Men jag tänkte en stund och så sa jag:

"Mormor och morfar kanske?"

Mamma och pappa tittade på varandra och nickade.

"Säg till Isabell att packa kläder och ta med så mycket ni kan. Det gäller även för dig. Ta inte med er något onödigt. Jag och pappa fixar mat och vatten och tittar om vi har bränsle i bilen."

Jag nickade och sprang genast upp och berättade för Isabell om vad hon skulle packa.

"Men får jag ta med mig Dinkelman?" Sa hon med en oskyldig röst. Hon menade sin nalle.

"Ja gör det." Sa jag så lugn jag kunde.