När Världen Går Under

Kapitel 2

Hela Stockholm stod i lågor. Det var människor som sprang över allt. Det var verkligen panik bland folk. Det fanns även infekterade som dom friska människorna flydde ifrån. ibland så lyckades vissa, vissa gjorde inte det. Det var hemskt. Att detta skulle hända, det kunde man aldrig tro. Pappa fortsatte köra igenom Stockholm för att komma ut till landet. Eftersom att mormor och morfar bor på landet. Jag och Isabell brukade alltid va där på sommarlovet och vi hade alltid roligt där bort. Antons pappa följde oss hack i hal efter. Det var lite svårt att komma fram genom stan eftersom att vägen var fullt med folk som sprang som yra höner. Det var lite komiskt att se. Fast igentligen var det inte kul. Dom sprang ju för att överleva.

När vi väl var ute på landsvägen så kunde jag andas ut. Det fanns ingen människa som sprang som en galning. Det var tyst och skönt. Jag suckade och tittade ut i bilfönstret. Stjärnorna lös starkt. Även månen gjorde det. Hur kunde allt hända ? Hur kom viruset till ? Och kommer vi bli räddade ? Så många frågor.

Jag sneglad brevid mig och såg att Isabell satt och tittade ut i bilfönstret, som jag. I famnen hade hon Dinkelman. Hon hade fortfarande sin pjamas på sig. En vit enhörning var det på tröjan och små på byxorna. Isabell är 11 och hon är inte som dom andra i hennes ålder. Dom andra sminkar sig extremt mycket medans hon knappt vet vad som ska vad till ansiktet. Dom andra tänkte mycket på utseendet medans Isabell bara tog några kläder. SJälvklart så tog hon inte typ en rosa tröja och röda byxor. Det visste hon att det såg för jävligt ut.

Man kunde även se att hennes kind var skimrig efter alla tårar hon har fällt. Ni vet inte hur jobbigt det är att se sin syster gråta och att behöva gå igenom detta. Det är hemskt. Hon ska inte uppleva detta. Hon ska inte behöva se allt detta. Hur människor blir infekterad och hur Svergie ser ut i dags läget. Det är orättvist. Hon ska oroa sig om en kille gillar henne, inte att hon kan bli dödad vilken dag som helst.

Vi svängde in på den smala grusvägen som lede in till mormor och morfars hus. Huset är otroligt stort. Det är en övervåning. Huset är grått och med för en mysig känsla. Mormor och morfar har en stor trädgård så dom har byggt ett till hus brevid huvud huset så att säga. Det andra huset var också grått och otroligt litet. Det var som en herrgård här ute. Mormor och morfar är gott om pengar så de behöver inte oroa sig om det.

Jag tog ett djupt andetag öppnade dörren och gick ut i den svala luften. Lantluft är så mjuk och ren luft på nått sätt. Man känner sig så trygg här. Isabell gjorde samma sak och man kunde se att hon hade saknat detta ställe.

Jag vände min blick mot pappa som steg ur bilen. Hans bruna rufs till hår stod åt alla håll och han hade även påsar under ögonen. Även mamma såg otroligt trött ut. Mamma med hennes ljusa lockar som var otroligt trasligt hängande över hennes axel. Isabell är lika mamma och jag är lika pappa. Det har alltid vart det. Jag har varit pappa gris sen jag var jätte liten och Isabell är fortfarande en mamma gris. Det har alltid vart så och jag antar att det kommer va så ett tag.

Dörren knarrade och ut ur huset kom mormor.

"Mormor!" Skrek jag och sprang upp till henne på terras trappan. Jag slängde mig i hennes famn och hon tog emot mig och kramade hårt mig.

"Lily" Viskade hon i mitt öra. "Jag har saknat dig så gumman."

"Jag har också saknat dig"

Jag lättade trycket på kramen och vände mig om. Mamma, papap och Isabell var på väg mot oss och bakom dom så såg jag Anton och hans mamma och pappa.

Han pappa heter Björn och har svart hår. Björn är 40 år som jag kommer ihåg. Han är inte för smal eller för tjock utan mitt emellan. Han har gröna ögon. Det har Anton också så. Björn är snäll och verkligen underbar.