Lights Off || h.s

21

Jag fick upp för de långa trapporna upp till våningen jag bodde på. När jag låste upp dörren så fick jag en stor chock. Så otroligt fint.

I taket hängde en stor kristallkrona och väggarna var vita, några stora mattor. Och stora fönster och utsikten över Thailand var otrolig.

Jag ringde snabbt till Nash, då han var den ända vän jag hade här i Thailand.

(Samtal)

"Hey" svarar Nash trött.
"Hello, do you wanna come over?" Frågar jag nervöst och trummar lätt med fingrarna på de stora matbordet.

"Sure, that sounds good"

"I'll text you the adress" svarar jag glatt.

"Nice See you later then" skrattar Nash glatt.

(Samtal över)

Jag gick in till sovrummet och slängde mig på den stora sängen. Det var en dubbelsäng med vitt överkast och taket var högt. På väggen hängde det en stor tavla med en stor ros på.

Jag log åt mig själv. Hur kunde allt detta hända? Efter allt som varit? Hur kunde jag bara lämna Laura sådär?

Harry borde nog inte bry sig så mycket över att jag åkt iväg. Han valde själv att göra slut med mig. Men jag kan ändå erkänna att ibland så önskar jag att han var här, kramade om mig och sa att allt skulle bli okej.

Men mina tankar blev avbrutna av att det knackade på dörren. Jag tassade fort bort till dörren och ett leende spreds på mina läppar.

"Hi!" Sade jag och öppnade upp dörren.

"Hello" fnissar Nash och kramar om mig.

"Welcome" jag och flyttade på mig så att Nash kan komma in i lägenheten.

"Wow" var de ända han kunde säga medans han kollade runt i lägenheten och tog av sig sina skor.

Vi satte oss vid tv:n i den lagom stora soffan och burrade in oss i filtar och jag hade tidigare hämtat popcorn. Sedan skulle vi se på Twilight maraton! Min favoritfilm/filmserie.

När filmerna är slut så var klockan 03,47.

"Can I Sleep here tonight?" Frågar Nash försiktigt.

"If you want too" säger jag och ler lite nervöst.
Jag kan förstå att han inte vill gå hem ensam mitt i natten.

"I'm afraid of the darkness" säger Nash och låssas att gråta.

"Yeah sure" säger jag sarkastiskt och båda brister ut i skratt.
Efter en stor skrattattack så har vi båda gått och lagt oss.
~~3 veckor senare.~~~
Nash hade velat sova här denna natt igen och når jag vaknade så höll Nash om mig. Jag fick en liten chock innan jag reste på mig och gick upp. Jag kollade klockan som var 06,30. Tack och lov att jag vaknade i tid, även fast jag nästan bara sovit 3 timmar.

Jag kollade snabbt kalendern och där står något slarvigt skrivet. Det står att de ska vara en intervju, men namnet är vääääldigt otydligt.

"Morning Cel" säger Nash med en hes morgonröst och ställer sig i dörröppningen.

"You have work right?" Frågar han trött.

"That's right Nash, and i have to go very soon" skrattar jag innan jag satte på mig en vit T-shirt och ett par svarta jeans, vita Converse och ett guldigt armband.

Nash följe med mig ut genom dörren. Sedan låste jag och vi gick ner för trapporna istället för hissen. Sedan gick vi skilda vägar. Jag vandrade på gatorna till jobbet. De var inte så långt till jobbet så jag kunde gå på mindre än 5 minuter.

När jag kom in till entrén så sitter fortfarande tanten i receptionen.

"Hi Mary!" Säger jag till henne innan hon svarar "hi" lite gladare än vad hon brukar göra. Jag sprang upp till de rummet där intervjuen skulle pågå, och som jag skulle hålla i.

Jag öppnade dörren och tog ett steg in i rummet. Mitt hjärta stannade och alla mina känslor hade försvunnit. Det var som om någon hade slängt ut mitt hjärta, och det var alldeles tomt, jag kände ingen känsla. Efter ett tag började sorgen sprida sig, jag stog och stirrade på personen i rummet. Sedan tog jag tag över min kropp och backade tillbaka och stängde igen dörren med en lite snäll. Och sjönk ihop mot väggen bredvid dörren.

-•A/N•~
WADADADAAZUUP????
Cliffhanger elr hur?

Vad tycker ni?

Hände de ngt spännande?❤️

Kommentera och gilla detta kapitel om du vill❤️

ÄLSKAR ER SÅ OTROLIGT MYCKET!!!

-Smile4luke