He looked like art🌻✨

Herrgården på andra sidan sjön

.

Jag stod framför det fallfärdiga huset. Äntligen skulle det rivas. Min mamma hade hittat ett litet hus ute på landet, dit skulle vi nu. Jag, mamma och Aurora satte oss i bilen. Allt var packat och klart. Aurora satt och åt godis medan jag satte in mina hörlurar och lyssnade på musik. Den första som kom upp var "Sign Of The Times" av Harry Styles. Jag lutade mig bakåt medan musiken strömmade in. Den här känslan av att påbörja något nytt. Att man är tillfredsställd av allt det här nya. Men jag får också den här känslan av sorg när jag lyssnade på den här. Att man lämnar det som alltid har varit vid en. Där man alltid har känt sig tryggast, lämnar man bara helt plötsligt. Och man kommer aldrig komma tillbaks till samma trygghet igen.

Mamma svängde in på gården. Jag drog ut mina hörlurar och klev ur bilen. Det var ett väldigt litet hus. Huset var grått med vita knutar. Det var ett väldigt gammalt hus, jag tror min mamma sa att den byggdes för tvåhundra år sedan. Förut så bodde vi inne i stan, nu blir det en helt ny inställning. Undrar vad som finns här att göra.

- Hector, hjälp till att packa in alla saker i huset! Ropade mamma på mig och bar en stor låda till dörren.

Jag tog mina två stora lådor och gjorde likadant. Jag såg hur solen höll på att gå ned. Solens strålar dansade på husväggen. Jag och mamma bar in lådorna i huset medan Aurora såg sig runt. Jag bar upp lådorna till mitt rum på övervåningen. Det var det enda rummet där uppe, så jag fick det. Mamma ville ha bra koll över Aurora så de får dela rum. Jag hade utsikt mot sjön där solnedgången gick ned. Himlen skiftades från en härlig rosa till en stark orange färg över himlen. Jag blev så inspirerad av solnedgången att jag ville måla den. Kanske hänga upp den sen på väggen. Jag tog fram penslar, målarfärg och en målarduk. Jag satte mig mitt framför fönstret. Jag doppade en mellanstor pensel i rosa och målade sakta över målarduken.

När jag var halvvägs såg jag hur ett stort hus började sticka fram bakom träden på andra sidan sjön. Det såg ut som en herrgård. Jag beundrade hur denna utsikt var. Solnedgång som speglar sig i sjöns mörka vatten. Huset som står bakom träden på andra sidan sjön. Jag undrar vilka som bor där, kanske ett gammalt par? Eller ingen alls. När jag hade fastnat med blicken på huset med massor av tankar så kom min mamma in i rummet.

- Nu är det mat, kom! Log mamma och lämnade dörren öppen efter sig medan hon gick ner för trappan.

Jag ställde mig sakta upp. Målarduken var klar och jag såg hur natthimlen sakta tittade fram. Stjärnorna som blänkte längst upp på himlen. En fin syn som jag gärna ville se igen.

Vi alla tre satt vid det nya matbordet och åt grekisk sallad. Det smakade fräscht och gott. På några dagar så måste vi alla äta kall mat för att mamma måste kolla så att allt funkar som det ska. Annars så skulle samma sak hända igen.

- Imorgon så måste jag jobba ett helt dygn på äldreboendet så Hector får ta hand om dig, förklarade mamma och såg på Aurora.

Aurora nickade medan hon tog en stor bit med kyckling i munnen. När jag hade ätit färdigt slängde jag resterna i soporna och gick upp på mitt rum. Det hade äntligen blivit kolsvart och månen speglades i det mörka vattnet. Stjärnorna blänkte lika starkt som solen för en halvtimme sedan. Jag tror att jag kommer trivas här. Även om jag inte får någon vän här så har jag iallafall denna fantastiska utsikt. Jag skulle kunna stirra på den hela dagarna om jag ville. Det är ändå trots allt sommarlov. Jag började nu tänka på skolan som jag ska börja i. Jag ska gå ett estetiskt program på ett gymnasium en halvtimme härifrån. Jag får ont i magen av tänka på skolan. Jag är inte den här typen som är extrovert, mer tvärtom. Introvert. Tanken av att stå framför hela klassen och berätta om mig själv gör mig illa till mods. Skolan är det jag verkligen inte längtar efter. Ingen skulle vilja komma till en ny klass där alla har sin bästa vän bredvid sig. Man står bara där helt själv med dåligt självförtroende. Man försöker hänga med alla slags gäng men de går bara åt andra hållet. Om man bara var mer utåt, gladare och öppen. Det hade varit mycket lättare att skaffa vänner då. Mycket lättare.

Jag vaknade på min hårda madrass på golvet. Solen lyste upp rummet. Det var så ljust så jag fick ont i ögonen. Jag borde nog köpa gardiner trots allt. Jag startade min mobil och såg att klockan var nio på morgonen. Jag öppnade en av lådorna och tog fram min gamla gråa morgonrock. Jag gick nerför trappan in till Auroras och mammas rum. Jag tände lampan, hon sov fortfarande.

- Vakna! Hojtade jag och såg hur Aurora hoppade till. Du får göra din egen frukost idag, jag ska ut.

Aurora nickade yrvaket och jag gick upp på mitt rum igen. Jag tog på mig en t-shirt och shorts för att det var väldigt varmt ute. Jag kammade mitt ljusbruna hår och borstade mina tänder innan jag gick ut.

Jag hade gått en stund runt huset när jag fick en ganska dålig idé. Jag gick till sjön som var bara några meter bort. Jag gick vid strandkanten när jag såg något stort och undangömt. Jag gick närmare och såg att det var en undangömd båt. Den var inte i ett så bra skick men ändå användbar. Jag drog fram den till strandkanten och började leta efter årorna. Efter ett tag så hittade jag dom, ena var sönder men det går nog bra. Jag satte mig i båten. Innan jag började ro så kände jag mig orolig. Jag visste inte direkt varför. Jag får ont i magen väldigt ofta. Den här obehagliga känslan av att välja mellan två beslut. Ska jag ro till herrgården som jag vill så mycket till? Eller ska jag bara låta det vara? När jag känner mig orolig så kan det bero på två saker. Det kan vara att något dåligt håller på att hända eller att jag är osäker på om beslutet skulle vara det bästa. Men jag har varit feg hela mitt liv. Jag har alltid litat på varningssignalerna. Jag vill kunna göra något utan att jag får den här obehagliga känslan. Jag kunde inte bara sitta här och oroa mig. Jag tog årorna och började ro till andra sidan.

När jag nästan var framme såg jag hur himlen blev mörkare och mörkare. Vattnet gungade. Onda mullrande moln täckte solens strålar. Jag kände hur min mage vred om sig. Det är en storm på gång. Vattnet började gunga fram och tillbaka snabbare och snabbare. Hjärtan bultade hårt inombords. Det mörka vattnet skvätte upp på sidorna av den gamla båten. Årorna tappades bort i vågornas famn. Molnen blev allt mer mörkare och snart fanns det bara jag kvar mitt ute på sjön. Det kändes som om båten brast.

- Hjälp! Skrek jag det högsta ur mina lungor. HJÄLP MIG!

Vattnet hade översvämmat båten. Jag var mitt ute på sjön med en sönderbrast båt. Jag kände hur mina skor fylldes med vatten. Paniken. Jag ville bara hem. Hem till stan i våran lilla villa på Fridhemsgatan. Där hade jag i alla fall en vän. Vattnet var vid min midja nu. Jag kände vattendroppar i mitt ansikte. Vinden blåste omkull mig i den gamla båten. Båten hade många hål som fylldes för varje sekund. Vattnets vågor sköljde över mitt ansikte flera gånger om. De blev bara större och större. Jag for under vattnet. Det gick så snabbt. Men ändå kändes det som timmar hade gått. Jag hörde hur någon ropade men det som var mer lockande var ljudet från djupet som lockade dit mig. Jag drogs ner i vattnets ändlösa botten. Jag försökte ta mig upp men jag orkade inte mer. Kroppen stängdes av. Jag hörde flera blixtrar. Jag orkade inte röra mig längre. Jag kände hur vattnet strömmade in i mina lungor. Sedan blev allt bara svart.