He looked like art🌻✨

Skogens mystiska under

Jag vaknade av att min dörr stängdes igen. Jag satte mig upp. En tallrik med äppelskivor, bananpengar, vindruvor och en chokladbit bredvid. Musiken strömmade fortfarande genom mina öron medan jag drar tallriken närmare mig. Klockan var säkert runt fem på eftermiddagen. Min mage kurrade och jag började små äta av maten. Jag satte mig på min madrass och såg ut genom fönstret. Himlen var rosa med små fluffiga moln lite här och där. Jag vet inte varför men det känns som om jag har någon slags kontakt med himlen. Allt som finner sig på himlen är ett fantastiskt verk av massa atomer och färger som bildas till något helt underbart. Stjärnorna visar alltid vägen och sin inre själ. Jag har alltid varit mest intresserad av månen, jag har alltid trott att mångubben bor där, nu tror jag bara att våra försvunna själar finns där, och tar hand om månen. Den lyser så starkt att man får ont i ögonen, men jag har aldrig kunnat släppa mina ögon bort ifrån den. Den ger en någon slags magisk energi som jag alltid har beundrat.

Efter jag var färdig med maten så öppnade jag fönstret. Jag tog ut mina hörlurar och blundade, blundade till himlens solnedgång. Jag lyssnade på fåglarnas kvitter och hur grenarna från träden prasslade. En sommarkväll, en underbar kväll att vara här. Just här på den här platsen där jag är nu. Jag gick närmare fönstret och satte mig vid kanten. Dinglade med benen. Jag kände vinden smeka mina varma kinder. Jag satt där ett tag och bara var. Tänkte inte på någonting alls och kände hur mina andetag blev lugnare och lugnare. Jag kanske inte gillar huset och hur det ligger till på kartan men just mitt rum, genom mitt fönster så ser man ett mästerverk. Alltid, fönsterna är stora nog att kunna se hela sjön. Jag såg bort mot herrgården. Exakt bakom den så lyser solen. Starkt, med ljusa solstrålar som träder in i mitt rum. Ett fönster på herrgården lyser. Jag undrar vad Edward gör nu? Han kanske spelar tv-spel på sin egen tv eller chattar med någon tjej han har träffat. Jag önskar jag kunde veta vad han tänker just nu. 

Jag stängde fönstret igen och la mig ner på madrassen. Satte in mina hörlurar och lyssnade på musik. Även fast det var kokande hett i rummet så mös jag ner mig under täcket. Blundade. Och väntade på att jag svävade iväg i sömnen.  

Jag vaknade av att solen letade sig igenom mina ögonlock. Solen lös direkt igenom fönstret, det kändes som om det skulle vara en bra dag. Jag hörde min mamma och Aurora småprata på nedervåningen. Det måste vara en lördag. Mina hörlurar hade åkt ut ur öronen och jag kunde smått höra musik ifrån dom. Vilka kassa hörlurar. Jag la mig på magen och sträckte mig efter mobilen. Det var den 25 juni. Midsommar. Jag steg upp ur sängen och tog på mig ett par mjukisbyxor och ett vitt linne. Gick nerför trappan och intill köket. Mamma kom in i rummet. Jag försökte att inte bry mig, "bete dig normalt". "Försök att inte få ögonkontakt". 

- Jag och Aurora ska köpa mat till kvällen, började mamma. Du får följa med om du vill, men annars så måste du stanna kvar här i huset. 

Jag tog smöret och bredde ut det på min macka. Situationen var så obekväm. Jag ville absolut inte följa med dom. Inte ens prata med henne kändes som en mardröm. 

- Nej jag stannar hemma, svarade jag.

Jag tog mackan i munnen och vattnet i handen och gick upp på rummet. Jag hörde hennes högljudda suck som trängde sig in i mitt huvud. Jag satte mig ner på golvet och började äta. Tänkte på vad man skulle göra idag. Några fåglar flög snabbt förbi mitt fönster. Det var så varmt att man kunde bli kokad levande. Jag hörde hur ytterdörren stängdes igen. Jag gick fram till fönstret och såg hur mamma och Aurora satte sig i bilen och körde iväg. 

Äntligen är jag ensam. Jag letade bland mina lådor efter en högtalare. Det fanns många saker som gav mig olika slags minnen. Till exempel ett gosedjur som jag fick av min farmor på min födelsedag. Hon dog två veckor efter det i en bilolycka. Det kändes som om mitt liv förstördes där och då. Farmor har alltid varit mig nära, närmare än min egen mamma. Jag blev så ensam då, livet bara stannade till. Jag önskar jag kunde prata med henne, bara i några sekunder så skulle jag bli överlycklig. Men jag fick inte ens säga hejdå.