He looked like art🌻✨

Konsten av färger

Mamma stod på altanen och betraktade mig medan jag klev ur båten. Hon hade ett argt ansiktsuttryck. Inte bra. Den gamle mannen klev ur båten och gick före mig till altanen.

- Du måste ju vara pojkens mamma! Hälsade han och skakade hennes hand.

Hon smålog medan hon småpratade med mannen, men efter han har gått så kommer det värsta. Jag oroar mig alldeles för mycket, jag måste lugna mig. Jag gick sakta upp till den gamle mannen och min egen arga mamma. En besviken en. Klumpen i magen växte när jag ställde mig intill den gamle mannen. 

- Jo du förstår, började mannen. Pojken din var med om en olycka och jag räddade honom, han får nog berätta mer vad som hände.

Min mamma log mot mannen och de sa adjö. Jag såg på honom medan han åkte tillbaks till sin herrgård. Det blev stora skummiga vågor efter båten. Jag kände hur mamma borrade in sina ögon i min nacke. Jag rös.

- Vi måste prata om saker och ting Hector, påminde mamma och gick sakta in genom dörren.

Jag gick sakta efter. Jag skakade. Jag brukar egentligen inte vara såhär nyfiken, jag vet inte vad som hände med mig. Jag ångrar det så mycket. Mamma satte sig vid bordet och visade med ögonen att jag skulle sitta mittemot henne.

- Så, började mamma. Berätta för mig hur du tänkte?

Hon hade den här blicken, som stirrade in i min själ. Tror knappt att jag har en men man vet aldrig. Hennes ögon var mörka, oroande. Ibland kunde jag hata henne så mycket. Vi har nästan aldrig haft en så bra relation. Hon är inte den här "Åå jag var så orolig över dig" och sedan ger en kram. Utan hon är den här typen som blir arg och frustrerad om man har gjort ett misstag. Och såklart jag fattar att jag gjorde fel, jag ångrade mig verkligen. Ibland önskar jag bara att hon och Aurora försvann. Då kunde jag leva som jag ville och inte få lika mycket tankar om mina misstag, då kunde jag iallafall gå vidare.

- Jo asså, började jag och gömde mig bakom mina händer. Jag hade tänkt att ro till herrgården på andra sidan sjön. Det var helt klart och fint väder, jag lovar! Det stod ingenting om åska på väder appen! Och ja, båten gick sönder och jag slets under vattnet. Men den gamle mannen räddade mig och lät mig stanna över natten.

Jag kände hur mitt huvud kokade. Kinderna brändes mot mina fingrar. Jag var så generad att jag knappt kunde stå ut. Det var ju inte med meningen. 

- Varför lämnade du Aurora i första taget?! Hojtade mamma. Du skulle ju ta hand om henne! Hon fick ringa mig från telefonen i köket för att hon trodde du hade drunknat! Förstår du inte hur farligt det är att lämna ett barn ensam!

- Ja men det var ju inte meningen! Skrek jag och ställde mig upp med tårar som rinner nerför kinderna. Jag hade tänkt att komma tillbaks till lunch! Varför ska du alltid vara så orolig för Aurora och inte mig! Du oroar dig för att Aurora ska känna sig ensam men inte tanken att jag kunde ha drunknat!

Mamma såg på mig. Hon tappade alla sina ord. Såg det ut som iallafall. Hon var precis beredd på att skrika på mig. Men jag klarade inte av det. Jag sprang upp på mitt rum. Jag torkade bort mina ändlösa tårar. Jag hörde hennes skrikande efter mig. 

- Du kommer aldrig få gå ut hur detta hus något mer! Skrek hon. Aldrig!

Jag slängde igen dörren bakom mig och satte mig mot väggen. Tårarna rann och jag kunde inte stoppa det. Det är alltid Aurora fram och tillbaka hela tiden, jag är så trött på det. Och att det bara var jag som fick ta hand om Aurora. Det är ju typ ändå jag som har uppfostrat henne. Det är så orättvist att bli behandlad som skit av någon man verkligen kunde lite på förut. Även fast vi inte hade en så bra relation så hade vi iallafall bättre relation en den här. Efter olyckan så dog hela familjen ut typ. Mamma pratade inte med mig eller Aurora på mer än några veckor. Ibland fick vi till och med sova över hos mormor och morfar. De tog iallafall bättre hand om oss än vad mamma någonsin har gjort. Jag hatar och älskar mamma på samma gång. Jag håller på att bryta ihop pågrund av det. Jag vill inte vara den här otacksamma ungen som alltid håller på att bråka med alla men jag vill inte ha för mycket respekt för henne. Hon förtjänar den inte, inte min iallafall. 

Jag såg runt i rummet och letade efter en målarduk och penslar. Mina händer var svettiga och jag nästan gled runt på golvet. Golvet var stickigt eftersom det var gammalt trägolv, man kunde säkert få stickor av det. Jag brydde mig inte. Jag behöver ta ut min ilska på någonting. Jag satte mig framför fönstret och såg på hur solen stod långt upp på den blåa himlen. Inga moln. Jag tog på mig mina hörlurar och lyssnade på musik. Jag doppade penseln i en ljusblå färg och strök den över målarduken. Jag försökte verkligen göra den så fin som möjligt men det gick inte. Jag knycklade ihop pappret och tog fram ett nytt. Nu försökte jag rita en närmare målning på herrgården. Det blev inte bra heller. Jag gångade fram och tillbaka. Mina tårar hade torkat på kinderna, jag var alldeles torr. 

- Vad ska man rita? viskade jag för mig själv.

Jag tog fram mitt skissblock och la mig på magen. Jag visste inte vad jag ritade. Bara att min hand följde ett mönster. Jag kunde inte koncentrera mig pågrund av musiken men någonting blev det iallafall. Jag hade den här bilden i huvudet hela tiden. Eller det var inte just en bild, utan någon. En person som fastnade i mitt huvud. Det kändes lite skrämmande att jag inte kan tänka på något annat just nu. Han finns där hela tiden. Hans dirty-blond hår och hans mörkblåa ögon. Lika mörkblåa som sjön emellan oss. Det var det första jag märkte på hos honom. Dom stack ut så. Tiden gick, det hade säkert gått en timme eller två innan jag förstod att den jag hade ritat var Edward. Jag rodnade för mig själv. Jag tog upp pappret och la mig på rygg. Jag betraktade teckningen noggrant. Alla kanter och skuggor i hans ansikte. Jag kände mig för trött för att orka att se något mer. Jag la pappret bredvid mig medan jag somnade till musiken.