He looked like art🌻✨

Edward

Jag kände hur någon tryckte på bröstet. Det gjorde så ont. Jag kände hur vattnet åkte upp ur mina lungor ut på marken. Jag var så yr. Så rädd. Jag kunde andas igen. De här friska andetagen kändes som en dröm.

- Hur mår du? Frågade en ganska gammal man och klappade mig försiktigt på ryggen. Har du någon huvudvärk? Någonting? Ska jag ta dig till doktorn?

Jag gnuggade mina ögon för att försöka se vem det var jag pratade med. Efter några sekunder blev han tydligare. Han hade grått hår och var väldigt rynkig. Han var spinkig också. När jag skulle ställa mig upp så vinglade jag till och föll ner på marken.

- Det var nära det, började han. Du borde tänka dig för, nästa gång kan bli den sista.

Han ställde sig upp och drog upp mig med ena handen. Han ledde mig till en stor grind. Grinden hade taggbuskar runtom. Jag fick den här känslan att det var en dålig idé men jag vågade inte säga till. Jag orkade inte. Jag minns inte direkt vad som hade hänt. Det enda jag kom ihåg var väl att det var en storm på gång.

Den gamle mannen öppnade en stor port och såg på mig. Han visade med sina knubbiga fingrar att jag skulle gå in först. Jag tvekade lite men jag gjorde som han sa. När jag gick in så såg jag hur stor hallen egentligen var. Det var högt i tak. Det såg ut som ett riktigt slott. Men man fick inte den här magiska känslan. Utan mer åt gammalt övergivet slott. Några möbler var övertäckta med vita lakan. Golvet var riktigt dammigt. Väggarna var lite sönderslitna lite här och där.

- Varför bor ni såhär? Undrade jag och kollade bak på den gamle mannen.

Han suckade. Han tog några steg fram till mig. Han klappade mig på axeln och såg ut på den stora hallen.

- Jag vet faktiskt inte, sa han. Jag har inte tänkt på det.

Jag blev förvånad. Inte tänkt på det? Det är svårt att tro. Man ser väl varje dag att det är lika smutsigt som typ i ett garage?

- Följ med mig, började han och log mot mig. Du kan få stanna över natten. Sen måste du hem. Din pappa är nog orolig.

Jag tvekade ännu mer. Varför skulle jag stanna här?

Det är okej om du tycker jag är obehaglig, sa han med en sorgsen röst. Men du kan faktiskt inte åka hem, det är fortfarande oroligt väder, du får vänta tills imorgon.

- Okej.

Jag vaknade. Jag såg mig om i rummet. Var är jag? Sedan kom jag ihåg att den gamle mannen räddade livet på mig igår. Det är riktigt glad över. Tänk om han inte hade sett mig? Då skulle jag bara vara helt försvunnen. Ingen skulle veta vad som hade hänt. Min mamma, Aurora och min kompis i stan skulle ha blivit jätte oroliga. Ingen skulle ens ha hittat mig i den där ändlösa botten. Jag skulle vara försvunnen på riktigt.

Jag tog på mig mina nya torra kläder från igår. De hade torkat under natten. Jag gick ned för den stora och maffiga trappan. Om den här herrgården var fräsch så skulle det här vara ett paradis. Jag gick nog i tio minuter innan jag hittade köket. Det var ganska undangömt. Jag skulle precis gå dit när jag hoppade till.

- Vem är du? Hojtade en blond kille som gick snabbt emot mig. Hur kom du in?!

Jag var inte alls beredd på att träffa en annan människa här. När han gick emot mig kändes det som om jag har dött, redan. Jag snubblade på en låda och föll till golvet.

- Men vafan, uppgav jag omedvetet. Varför skrämmer du mig för?

Solstrålarna dansade på hans hår. Han såg så överlägsen ut där han stod. Han höll en flaska i handen. Den blev jag överraskad över. Men det är ju självklart. Om någon som jag inte kände gick runt i mitt hus vill man ju såklart skydda sig. När han såg hur rädd jag var så la han ner flaskan. Han suckade.

- Här, sa han och hjälpte mig upp med sin hand. Vem är du?

Jag såg honom i ögonen. Jag vet inte vad det var. Men hans sätt på ögonen. Han kändes verkligen som en basic fotbollskille med sitt blonda hår.

- Oj jo, började jag och la handen bakom huvudet. Jag heter Hector, jag flyttade precis hit.

Jag pekade mot mitt hus genom fönstret.

Där bor jag.

Han kollade ut genom fönstret och stirrade ut på mitt hus. Han såg lite besvärad ut.

- Men om du bor där? Började han och såg på mig. Då ska du ju vara där? Inte här?? Vem släppte ens in dig??

- En gammal man, svarade jag och satte mig på en köksstol.

Han gjorde likadant. Han betraktade mig.

- Varför har du ett brännmärke vid ögat? Frågade han efter några sekunder.

- Du frågar om ett brännmärke men inte vad jag heter? Påpekade jag och fnös.

Han stirrade på mig och sedan log han och såg ner i bordet.

- Jo juste, började han. Vad heter du?

- Jag är Hector. Svarade jag. Och du?

- Edward.

Den gamle mannen gick in i rummet.

- Å du verkar ha träffat min brorson Edward! Log den gamle mannen. Han är en riktig ängel det.

Edward rodnade. Han blev riktigt röd faktiskt. Han såg så gullig ut.

- Nu kan jag skjutsa hem dig, sa han till mig. Vi kan ta min motorbåt.

När vi åkte över vattnet kände jag mig så fri. Himlen var klarblå med få moln på himlen. Blåsten mot håret, träden som vajade och sjön som glittrade i solens ljus. Det kändes som en dröm. Det var så lugnande. Jag blundade. Jag lyssnade på ljuden runt omkring. Fåglar som sjunger. Båten som åker genom vattnet. Blåsten mot träden. Jag öppnade ögonen igen. Jag har glömt att tänka på mammas reaktion för mina händelser. Hon kommer säkert bli jättearg. Att jag till och med lämnade Aurora själv hela dagen och den här natten. Det är bara sjukt. Jag vågar knappt åka hem. Jag började må riktigt illa och fick en stor klump i halsen. Nu när jag just har träffat någon i min egen ålder så kommer jag nog inte få gå ut på ett tag. "Konsekvenser".