Den stora hemligheten (Avslutad)

Det nya märket ∞ Kap.14

Jag vakna av den starka solen som lyste från det stora vardagsrummet som jag var i. Jag satte mig sakta upp från den bekväma soffan jag somnat i, jag gick in i köket för att göra frukost åt hela flocken som att jag är först vaken då klockan bara var 5 på morgonen och ingen var vaken än.

När frukosten var klar så ställde jag fram allt på bordet och dukade fram fat, bestick och glas för att sedan sätta mig på stilen där alfan skulle sitta, på kortsidan längst in.

Efter ett tag började mer och mer komma och sätta sig vid bordet, jag var glad ända fram till dom som var med på mötet igår -som jag tydligen inte var bjuden till- kom och satte sig vid bordet. Jag satt kvar fram till Adam kom in i rummet då reste jag mig och gick ut i rask(stav) takt.

Jag hörde hur Adam följde efter mig när jag gick ut ur huset och stängde dörrs och fort far jag upp i luften och landade mjuk på taket i en sittande ställning medan jag såg hur Adam kom ut genom dörren och tittade sig runt omkring sig för att hitta mig, men misslyckades då jag var typ över honom.

Jag såg hur han sagts gled ner på marken men händerna för ansikte och mumlade ohörbara ord för sig själv.

Jag tog mig in i hans sinne utan att anstränga mig. Allt var huller och buller i hans huvud. Han kände sorg, skuld, skam och var arg på sig själv.

"Sitt inte bara där och var ledsen, det gör inte sakerna bättre" sa jag ganska tyst i hans sinne, redan vid första ordet jag sa hade han ställt sig upp och fortsatte och titta runt sig och gick runt lite här och där. "Snälla Isabella, kom fram" sa han ledset i sinnet när han närmade sig skogskanten mittemot mig, jag dinglade lite lätt med benen över kanten.

"Vänd dig om och titta upp" sa jag i sinnet, han lydde mig genast och tittade på mig med hans underbara gröna ögon som sorgset tittade upp på mig. "Hur kom du upp ditt?" frågade han högt medan jag ryckte på axlarna lite lätt med en litet leende på läpparna. "Jag kan inte säga det" sa jag lite lurigt, men ändå sanningen, jag kan inte säga något till någon än så länge.

Jag gled sakta ner från taket och hoppade det sista metrarna och landade fint på fötterna på marken med lite hjälp. När jag landade på marken kände jag en ilande smärta i handleden -den som inte hade märket- jag skrek till och gled ner på marken samtidigt som den andra handen höll hårt mot den onda handleden. Adam sprang fort fram och fråga vad som händer samtidigt som jag fortsatte skrika av den stora smärtan som jag kände i handleden som kändes precis lika dant som när jag fick märket. Fler och fler från flocken kom utspringandes från flockhuset.

Det kom fram några av flockens läkare och frågade vad som händer, men dom fick samma svar som Adam fick, mina skrik av smärta. Efter ett tag avtog smärtan men det var då det hände som inte fick hända -egentligt mig- att jag for snabbt upp i luften medan jag hörde hur många i flocken ramlade av den starka vinden som for runt mig.

""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""

HÄR KOM ÄNNU ETT NYTT KAPITEL SOM JAG HOPPAS NI GILLAR.

KOMMENTER VAD NI TYCKER OM DEN VILL GÄRNA VETA OM DEN ÄR BRA ELLER INTE

KOM MED FÖR SLAG TILL KOMMANDE KAPITEL SÅ KOMMER DET SNABBARE UPPDATERINGAR OCH DET BLIR LÄTTARE FÖR MIG ATT SKRIVA.

// J <3