Our story // Foscar

15.

11 mars 2013

"Vad fan håller vi på med Oscar?"

Frågan som lämnar Felix läppar är exakt samma fråga som han redan har yttrat tio gånger den senaste kvarten. Jag sitter fortfarande tyst med blicken fäst i marken. Felix sitter på golvet i mitt rum och ser helt förtvivlad ut.

Efter vårt intima ögonblick igår så hade vi genast gått och lagt oss och Felix hade till min lycka lämnat sin vanliga madrass på golvet för att omfamna mig under hela natten. Det hade blivit en av många sömnlösa nätter för min del men den här gången var det pågrund av att jag inte ville somna. För tänk om jag skulle vakna upp och upptäcka att allt är en dröm. Att allt som inträffat det senaste dygnet bara har varit en vacker dröm.

Men när morgonsolens strålar nådde min hud imorse så var det som att drömmen ändå hade gått i kras även fast jag inte hade fått en ynka droppes sömn. För när Felix vaknade imorse så var det som att verkligheten kom ikapp honom, han insåg vad vi faktiskt gjorde igår och han spenderade större delen av morgonen till att bara sitta tyst och ignorera mina försök att prata med honom.

Nu sitter han här på golvet i mitt rum och jag känner hans brännande blickar på mig men jag törs inte lyfta blicken. Jag vill inte se honom i ögonen och upptäcka ångern i dem. Ångern han bär efter att ha gjort det han gjort med mig. Jag visste att det var för bra för att vara sant.

"Oscar vad fan har vi gjort?"

Säger han desperat och jag sväljer ner klumpen av tårar som ligger som ett lock i halsen på mig.

"Hur kan det här vara okej för dig? Hur kan du ta det här så lugnt?"

Fortsätter han frustrerat och jag lyfter slutligen blicken för att möta hans förvirrade gröna ögon. Jag sitter tyst en stund innan jag suckar. Jag har redan förstört allt så varför inte fortsätta.

"För att jag är kär i dig"

Säger jag känslokallt och han stelnar till. Hans blick borrar sig in i mig och jag sänker ner blicken i mitt knä igen.

"Ä-är det sant?"

Frågar han osäkert och hans röst låter som att han är nära på tårar. Jag vet inte vad som är värre, tanken på att min bekännelse får honom nära tårar eller tanken på att han ännu inte har förstått hur otroligt starkt jag känner för honom.

"Klart som fan att det är sant Felix. Varför tror du annars att jag kysste dig?"

Fräser jag till och blir själv förvånad över min hårda röst. Men jag antar att det är lättare att vara arg än att visa sig svag och sårbar.

"M-men vi kan inte göra såhär. Jag är straight. Vi är bästa vänner för i helvete. D-det går inte"

Säger han och hans ord får det att brista. Jag klarar inte av att höra mer. Jag klarar inte av att lyssna på hur fel han tycker att det här är. Jag ställer mig hastigt upp på ostadiga ben och utan att ge honom en sista blick så öppnar jag sovrumsdörren och börjar springa. Jag vet inte vart jag är påväg utan jag bara springer. Springer för glatta livet, som att jag hade något livsfarligt jagandes efter mig. Jag springer tills det brinner i lungorna och mina ben känns som bly.

När jag stannar upp och väntar på att den höga andningen och yrseln i min kropp ska lägga sig så uppfattar jag min omgivning. Utan att ens ha haft ett avsiktligt mål så har jag ändå hamnat på berget. Den bekanta omgivningen får mig att bryta ihop och jag sätter mig ner på den kalla bergytan och kryper ihop med pannan lutad mot knäna.

När jag hör steg bakom mig så orkar jag inte ens lyfta på huvudet för att konstatera mina aningar. Felix röst avslöjar honom direkt.

"Förlåt Oscar"

Säger han med en tyst röst och jag vägrar fortfarande att titta upp.

"J-jag är bara rädd Oscar. Jag vet inte riktigt vad som hände igår. Jag vet inte ens om jag hade gjort om det om jag hade fått möjligheten. Jag vill inte göra det värre för dig än vad det redan är men jag måste bara, låt mig bara-"

Han avbryter sig själv och till min förvåning så sjunker han ner bredvid mig innan han tar ett försiktigt tag om mitt ansikte och lyfter det från mina knän. När hans läppar försiktigt pressas mot mina så kan jag inte låta bli att fördjupa kyssen. Våra läppar rör sig i synk med varandra och jag kan inte undgå att känna det vanliga suget i magen.

När han bryter kyssen så bryter han även genast våran ögonkontakt och tittar bort från mig.

"Varför känns det så jävla rätt"

Mumlar han tyst för sig själv och suckar innan han begraver huvudet i händerna och trots min egna smärta så kan jag inte låta bli att lida med honom. Han plågas verkligen av det här.

Vi sitter en stund i tystnad innan jag tillslut inte kan hålla mig längre. Jag hoppar närmare honom och lutar mitt tunga huvud mot hans axel. Han rycker till en aning men gör inga tendenser till att röra varken på sig själv eller vid mig.

"Kanske för att det är rätt"

Viskar jag försiktigt fram innan jag sluter ögonen och njuter av värmen som hans kropp för över till mig.