Our story // Foscar

18.

14 maj 2013

"Felix, Oscar om ert samtal nu är så viktigt så kan ni fortsätta med det i korridoren"

Får läraren ur sig med en trött röst och spänner blicken i oss båda som försöker kväva ett skratt. Jag möter Felix ögon och han rycker lätt på axlarna åt mig innan han reser sig upp från stolen för att gå ut ur klassrummet. Jag följer honom hack i häl och de andra eleverna tittar knappt upp. Det här är ändå normalt beteende för mig och Felix.

När dörren till klassrummet slår igen så möter jag Felix busiga blick och sneda leende och jag skakar på huvudet åt honom samtidigt som jag skrattar lågt. Felix kastar en snabb blick runt omkring sig och när han konstaterar att korridoren är tom så tar han de få stegen som skiljer oss åt innan han trycker upp mig mot skåpsraden och hans läppar finner mina. Jag suckar nöjt mot hans läppar och låter mina händer slingra sig upp i hans hår där jag tar ett stadigt grepp vilket får honom att flämta till innan tunga blandas in i den tidigare oskyldiga kyssen.

När våra läppar lämnar varandra för att vi ska kunna hämta andan så andas vi båda ansträngt och en svag rodnad pryder mina bleka kinder. Jag ser hur Felix biter tag i sin fylliga underläpp med sina tänder och jag lyfter sakta handen för att stryka tummen över hans läpp så att han lossar sitt grepp med tänderna.

"Fresta mig inte"

Mumlar jag fram men Felix lyckas uppfatta mina ord perfekt och flinar brett innan han medvetet biter sig i läppen ännu en gång. Jag ger honom bara en irriterad blick innan jag tar ett stadigt tag runt hans bakhuvud för att föra hans ansikte mot mig ännu en gång. Men precis när våra läppar ska snudda vid varandra så öppnas dörren till klassrummet och Felix ger mig en panikartad blick innan jag får ett knä i skrevet. Med ett grymtande läte faller jag ihop på golvet och kniper ihop ögonen för att försöka undgå smärtan som sprider sig genom min kropp.

"Vad fan"

Får jag ur mig medan jag andas djupt och försöker att inte röra på mig allt för mycket så att smärtan inte sprids genom kroppen. Jag hör hur läraren frågar något i stil med "vad sjutton håller ni på med" och Felix får ur sig en hasplande historia om hur någon nia knäade mig innan han försvann ut mot mopparna. Läraren verkar acceptera Felix snurriga förklaring och försvinner snart ut ur
skolbyggnaden med några nyfikna elever hack i häl.

Så fort dörrarna stängs efter den lilla folkmassan så sjunker Felix ner på knä bredvid mig och placerar handen mot min kind för att få mig att öppna ögonen.

"Vad fan Felix?"

Får jag ur mig med en irriterad betoning på rösten. Han ser skuldmedveten ut och flackar mellan mina ögon och golvet med blicken.

"Förlåt Oscar, jag fick panik"

Säger han tillslut och som tur är har smärtan börjat domna och jag lyckas ta mig upp i sittande ställning lutad mot ett av skåpen. När jag möter hans oroliga ögon så kan jag inte låta bli att skratta till och han ger mig ett frågande ögonkast.

"Jo tack jag märkte det. Nästa gång, låt mig sköta konsekvenserna"

Säger jag innan skrattet ökar i styrka och Felix sitter först bara och stirrar på mig innan även han stämmer in på skrattet och sjunker ner bredvid mig.

"Gör det fortfarande ont?"

Frågar han när skrattet har lagt sig och jag skakar bara på huvudet som svar vilket får honom att slänga en snabb blick runt sin omgivning innan han plötsligt sitter grenslad över mina ben, eller rättare sagt över mitt skrev. Jag flämtar häpet till när hans ansikte plötsligt är betydligt mycket närmare mitt. Men precis när våra läppar ska snudda vid varandra så vrider jag på huvudet så att hans läppar istället pressas mot min kind. Han muttrar tyst över min oväntade rörelse och jag flinar smått.

"Det är lite väl riskabelt att göra detta här"

Säger jag och möter hans blick som mjuknar när han uppfattar mina ord. Han ger mig en kort nick innan han flyger upp på fötter och sträcker ut sin hand för mig att ta den. Jag blickar bara upp på honom med en frågvis blick.

"Vi har en lektion kvar"

Säger jag dumt och Felix himlar med ögonen åt mig innan han tar eget intiativ och grabbar tag om min hand för att dra upp mig på fötter.

"Det skiter jag fullständigt i"

Muttrar han fram innan han börjar gå med mig släpandes efter sig och trots att jag egentligen inte brukar skolka så kan jag inte undgå det förväntansfulla pirret att fylla min kropp när jag följer efter honom ut ur skolan.

-----
Bara en snabb fråga. Vem av killarna vill ni att jag skriver om i en kommande bok? (Det kommer dröja ett tag dock)

Xx, N