Stjärnorna lyser klarast på natten

Kapitel 2

Ilyas såg hur Emma reste sig upp från stolen och med bestämda steg och näsan höjd lämnade rummet. Hon var inte rädd. Han fäste återigen blicken på Felton, som tittade på han med ett reserverat uttryck. Ett ögonblick av tystnad passerade mellan dem innan den äldre mannen sträckte handen mot sin ficka och tog fram ett krämfärgat brev och höll fram det mot hans elev. Ja, Ilyas var en av Feltons elever, lika väl som han visste att Emma en gång varit. Ilyas sträckte fram en brunbränd ärrad hand och tog brevet från sin mentor. Han gjorde en ansats att öppna det men blev avbruten av att Felton harklade sig och började prata, hans röst lika kall som hans blick.

"Jag vill att du...utför ett arbete åt mig, Evander," klargjorde han, "Alla detaljer finns nedskrivet i brevet. Rör inte till det."

Med dem sista orden, vände han sin rygg mot Ilyas och gjorde sin väg ut ur rummet. När han öppnade dörren mötte Ilyas Emmas hårda blick, en blick som hon enbart brukade klistra på när hon försöker dölja något, den brunhåriga killen vände sig om från dörröppningen och började gå mot trappan på andra sidan rummet för att förbereda sig var det nu var detta ärendet skulle betyda.

Emma tittade på Ilyas retirerande figur under några sekunder innan Felton lutade sig mot väggen bredvid henne. Hennes ögon följde vaksamt varenda rörelse. Allt från de att han placerade sitt svarta hår bakom öronen till han flackandet av han ögon när han tittade mellan henne och den retirerande formen av Ilyas Evander, Emma visste att det var något som inte stod rätt till. Hennes mentor och tränare från tiden med Kiris, hade nu sökt upp henne. Denna konversation skulle inte likna någon dem haft innan.

Fortfarande, valde Emma att inte visa några tecken av obehag och shock, istället valde hon att klistra på ett hånflin och lät en falsk iver lysa i henne ögon. Hon lät sin stela hållning bli mer avslappnad och sjönk ihop intill vägen. Hur visste han att hon hade kommit tillbaka till livet, tidsglappet mellan de att hon dog och de att hon vaknade i sjön måste ha varit minst 800 år, hur var han vid liv...om han nu inte var som henne själv. Om hon såg sig själv detta ögonblicket, skulle hon ha kräkts åt ansiktsuttrycket på hennes ansikte riktat åt Felton Vernon av alla människor. Hon tackade gudarna, Elettra gudinnan av stjärnljus, att Ilyas inte var där och såg henne.

Felton, i andra han, verkade njuta av hennes uppenbara skiftning i humör och tonläge, hans ögon upplysta i vad som såg ut att vara en variant av glädje eller en beräknande insikt. Plötsligt knäppte han upp ena knappen på rocken och stoppade långsamt handen i innerfickan, vad den mer underhöll var varsamt skymt för henne, och drog ut askgrått brev. Hennes ögon följde varje rörelse, vilket i nuläge räckte henne brevet, Emmas huvud blev till ett enda virrvarr av synen av de stämplade sigillet vid brevets öppning. Ett brev hemifrån. Från Étoilion. Hennes iver växlade från falsk till äkta och hon var nästan vibrerande av extas. Hon hade ljugit för Ilyas när han frågade om hon kom ihåg någonting mer än sin syste från sitt förra liv, faktum var att hon kom ihåg allt. Varenda liten detalj, vilket nu gav henne hopp om att någon från hennes blodslinje fortfarande var vid liv. Att dem överlevt kriget. De sagor som Ilyas brukade berätta för henne om kvällarna, de historier som folket idag sägs vara spunna myter, var allt verklighet för henne, en verklighet som för Emmas sinne var något som inte utspelat sig för allt så länge sedan. Ledinas historia var allt ifrån en myt, den var hennes historia. Kriget mellan de fem kungarna, kungarna som till en början varit bröder och som tillsammans styrt över Ledinas fem regioner. En åt dem var. Varje rike representerade vardera kungs kraft. De älskat varandra mer än något annat och deras folk älskade dem. Deras tillit i varandra gav befolkningen i Ledina hopp, skördarna blev rika med säd och alla hade mat på bordet. Kungarna regerade lugnt i många år, deras krafter ett stort stöd. Lugnet varade fram tills att kungarna var och en träffade sin jämlike, en person med sådana offentliga egenskaper att dem kunde mäta sig med kungarnas kraft själv. Folket blev överlyckligt när deras trofasta ledare tillslut hittat en själ att dela sina riken med, lika tillfreds var kungarna. Alla utan kungen från Mol. Han ville inte dela med sig av sitt styrande till den kvinna som visat sig vara hans jämlike, han var rädd för hon i slutändan skulle använda sina krafter mot honom själv och regera över Mol ensam. Kvinnan "Opryliel" var villig att buga vi hans knän och binda sina krafter till han, en ed som dämpade hennes egna kraft. Men kungen var förblindad av missvisande hat och använde sina krafter och förgjorde henne. De skapade oro bland de andra kungarna som visade motvilja och tog avstånd från att behandla sina jämlikar på samma sätt. De tog avstånd från kungen av mol, vägrade att leda Ledina tillsamman med han. De kunde inte förmå sig att förstå vad som drivit deras yngsta broder till sådant hat. Han var förblindade av vrede och gick till attack mot sina bröder, han tog bort minnet från hans bröder av att jämlikarna en gång existerande. Folket var för rädda för att tala om Ledinas försvunna jämlikar, för rädda för att göra uppror. Vad som hände med jämlikarna vet ingen. Ingen förutom Emma.

Hon väntade inte ett ögonblick längre innan hon ryckte brevet från hennes mästares hand, inte heller såg hon eller brydde hon sig om de sluga flinet som spred sig över hans ansikte, när hon använde sin nagel för att riva upp brevet. Inuti var ett prydligt vikt krämfärgat papper vilket hon drog ut, hennes fingrar skakade av förväntan, när hon vänd på de. Med en välbekant, prydlig, handstil stod orden som skulle förändra hennes liv för alltid nedskrivna med ett havsblå bläck. 

Min älskade Ayla
Din pappa och jag är väldigt stolta över att få höra om dina strålande framsteg du gör med din träning med Mr Vernon. Han har gladeligen informerat oss om dina naturliga talanger och att du har färdig studerat hans utbildning på en hög nivå. Vi är väldigt glad att få kunna välkomna dig tillbaka hem till Étoilion. Vi har saknat dig så mycket, min älskling, och jag kan inte vänta till att jag återigen kan få hålla dig i min famn.
Kram
Mamma

Emma stirrade på orden för ett ögonblick, hennes ögon blanka av ospillda tårar. Ett brev som hennes föräldrar skrivit till henne innan hon dog, ett brev som Felton inte hade givit henne utan behållit för sig själv. Brevet var från den tiden då hon tvingats bort från sin familj för att lära sig bemästra sina krafter, tiden då hon fortfarande varit hans elev, hon hade dött varit han elev. Felton studerade henne noga där han stod lutad mot väggen, ett upprörande leende målade på hans läppar. Efter ett till alldeles för långt ögonblick passerade, så harklade den blonda sig och vek tillbaka brevet och placerade det åter igen i kuvertet. Emma stoppade de i sin byxficka och tittade upp på sin föredettingar mentor och mästare, med en frågande blick innan hon öppnade sin mun för att tala.

"Varför har du kommit hit, jag känner dig allt för väl för att veta att det inte enbart vara för att ge mig detta brev," hennes röst en sval bris.
"En månad innan du fick detta gormade du om att min träning var flera år ifrån att vara klar." Det var ett sätt att ta upp vad som hade hänt under perioden av hans träning.

Felton begrundade sina ord för ett ögonblick innan han svarade den 17 åriga flickan framför honom. Under ögonblicket av tystnad och betraktande, korsade Emma armarna över bröstet och reste frågande ett ögonbryn. Ytterligare några ögonblick han passera innan den blonda gnisslade sina tänder och spände sin käke i frustration. Hon visste precis vilket spel han spelade, fastän hon hatade att erkänna det, var Emma alldeles för oerfaren för att kunna hålla uppe tempot. Det spelade ingen roll vad hon försöker få sig själv att tro i hennes arroganta, dumma stund av eftertanke.

Slutligen, förklarade han, "Det var...tappat kontroll. Ett ögonblicks misstag, min kära" det var ett annat sätt att beskriva händelsen. "Du måste förstå, jag menade inget av de ord jag sa. Eller några av mina handlingar. Det, är förstås ingen ursäkt och jag be dig om förlåtelse, Emma. Det är därför jag är här, när jag hörde att du kommit tillbaka till oss kunde jag inget annat än att söka upp dig, mina skuldkänslor är alldeles för tryckande. Jag är oerhört ledsen."

För att visa hur otroligt ledsen han var, stoppade Felton återigen handen i fickan och tog fram en liten smyckeskrin gjort av sammet. Långsamt räckte han fram den mot Emma, medan hon varsamt beaktade det.

"En gåva. Ett bedjande om förlåtelse."

Hon gillade inte att vara oförstående. Nej, hon hatade det. Det var därför hon sträckte ut handen, tog den lilla skrinet och öppnade det. Ja, de var därför. Till hennes förvåning, låg där i ett vackert halsband. Gjord av guld, kedjan var tillräckligt lång för att berlocken bekvämt skulle passa mellan hennes bröst. Berlocken däremot var en anständig blodröd rubin, kantad av guld vävt till små delikata kvistar som såg ut att klänga runt den dyra juvelen.

Trots hennes irritation blev Emmas andning oregelbunden av åsynen av halsbandet, och så klart passerade detta inte omärkt av Felton, även om det bara var för ett kort ögonblick. Med ett brett leende plocka upp de extraordinära smycket med sin solbrända ärrade hand och pressade sig upp från väggen. Långsamt, gick han mot henne och placerade sig bakom Emma, han borstade försiktigt bort dem gyllene lockarna. De grova händer som berörde hennes känsliga hud vid nacken var absolut inte av en olyckshändelse. Emma var fortfarande tvungen att bestämma anledningen till varför en rysning spred sig längs hennes ryggrad, men hon valde att ignorera det. Hur som helst mörknade Feltons ögon av åtrå och andra känslor som var svåra att läsa av, känslor som gjorde att Emma önskade att hon kunde försvinna ner i marken där hans beröringar och blickar inte kunde nå hene. Men de gjorde hon inte.