Stjärnorna lyser klarast på natten

Kapitel 1

Kapitel 1
"Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that."
—Martin Luther King Jr.

Ett år har gått sedan jag senast såg Kiris och de har inte passerat en dag utan att jag sörjt hennes död. De jag skäms mest över är inte att jag är vid liv och hon inte. Jag vet att Kiris inte hade velat att jag klandrade mig själv för något som jag inte kunde göra någonting åt. Jag vet att enda anledningen till att jag fortfarande andas är att gudarna sett någonting i mig som gör mig användbar. Däremot gnager skuldkänslorna varje vaken timme, jag skäms så mycket över att jag inte vet vad som hände med hennes kropp efter att vi försvann. Jag känner mig så oansvarig, de var mitt jobb att skydda henne, hon var mitt ansvar. Ändå står jag här efter hennes död, utan farväl, utan möjlighet att skicka iväg hennes kropp på en resa genom vindarnas tider. I min ensamhet verkar det som om såret aldrig kommer läka, oavsett den tid och avstånd jag tillryggalagt från alla hemsökande minnen. Min Kiris, hur ska jag förmå mig att släppa taget om jag inte vill risker att glömma dig. Ditt namn gör ont att tänka på, våra minnen gör ont att tänka på. Jag saknar dig. Jag försöker komma på nya anledningar varje dag till varför gudarna valde att ta dig ifrån mig. Jag antar att det är svårt att skiljas från en ängel och att dem saknade dig för mycket för att låta dig stanna för länge hos mig. Den dag du dog försvann Ledinas klaraste ljus.
Titta upp, sa du till mig, och det var exakt vad jag gjorde. Varje natt sitter jag utanför mitt temporära hus och låter ditt ljus lysa fritt över mitt ansikte. Jag vet att de låter dumt, men när jag för första gången tittade upp på natthimlen efter att du försvann visste jag att den nya stjärnan jag såg var dig.

Jag försöker att inte tänka för mycket på vad som hände efter att jag tog mig upp ur sjön. Jag minns hur kylan slog mig i ansiktet och direkt försvagade mig. Jag minns hur mina tänder hackade så mycket att jag dagen efter inte kunde få upp munnen ens för att äta. Jag har alltid var en överlevare och att ge upp fanns inte som alternativ. För mig var de bara att ta sig upp på stranden och fortsätta in i den omkringliggande skogen för att söka skydd mot kylan. Jag kommer ihåg hur min energi snabbt tog slut och att mina ben efter bara några steg började ge vika. Jag kommer enbart ihåg några suddiga fragment från vandringen i skogen, hur kvistar rev mig på mina bara armar, hur trädens rötter försökte fälla mig. Jag var säker på att om jag föll omkull där skulle jag inte orka resa mig och fortsätta. Utmattad och förvirrad av törst och hunger klarade mina ben tillslut inte att hålla mig uppe. Jag föll till marken, irriterad på mig själv för att inte orka fortsätta, och lät sömnen jag försökt att motarbeta skölja över mig. Bortdomnad och nedkyld kände jag inte där jag låg utslagen på den snöklädda marken de små riv såren på armarna. Jag märkte inte heller hur snön runt om mig fläckades röd av blodet som långsamt sipprade ner för mitt vänstra knä. Nedkylningen borde ha tagit mitt liv den natten, så hur jag fortfarande slog upp ögonen nästa morgon var ett under. De tog mig tre dagar att inse vart i Ledina jag hamnat, de tog ytterligare några dagar att komma över chocken att leva ensam utan någon annans värme. De som tog längst tid var inte bearbetningen av mitt egna öde, utan att acceptera att de nu var min egna uppgift att rädda Ledinas länder, speciellt tanken på att när jag tog de första klivet upp ur sjön, att jag för första gången i mitt liv var alldeles ensam. Minnena från tiden i sjön är suddiga, nästan som att mitt undermedvetna inte vill att jag ska minnas. Dock är mina minnen från livet innan, livet med...henne, fortfarande tydliga. Trots all grymhet, sorg och förlust som skakat mitt liv är jag glad att minnas. Känslan av ensamhet borde vara förlamad för de flesta, men jag vägrar låt mina egna känslor besegra mig. Jag använder dem för att göra mig starkare. Jag har lärt mig att omfamna mina motgångar och använda dem till min fördel. Jag vet att jag kämpar ensam men jag kommer inte ge upp. Att befinna mig i denna värld igen, en andandes människa, vara som att börja om på nytt. Bokstavligen. De var den hårda sanningen som jag skulle behöva leva med.