Stjärnorna lyser klarast på natten

Prolog del två

Det var de närmsta till ett farväl hon fick av Kiris, hennes älskade syster. I sjön där Ayla låg visste hon att någonting oerhört kärt, grymt hade tagits ifrån henne. Det var inte insikten av att hon nu låg här i sjön ensam som gjorde sorgen svårare att bearbeta, utan det var känslan av att den ständiga närvaro som alltid fyllt henne med hopp nu var borta. Någonting litet, någonting som alltid funnits där och som hon tagit för givet, saknades.
Det var som om någon hade bytt hennes blod mot iskristaller och lät dem sprida sig fritt i hennes kropp. Hårda vassa skärvor som skar in och slet tag i allt det kom åt, det som låg i dess väg blev inget mer en det damm som existerar mellan alla galaxer.

Hon kunde känna hur den starka karaktärer hon en gång varit sakta började bryta ihop och rasa samman. Kiris var borta och likaså Aylas trygghet. Men det som gjorde allt detta till en outhärdlig mardröm; var att allt var hennes fel. Hon hade kommit för sent, allt på grund av att hon inte insett den risk hon satt sin syster i. Den dagen hade inte gudarna svarat hennes böner där hon satt bredvid Kiris, och det enda hon kunde gör var att se henne blekna bort till inget mer än ett minne. De val hon gjort hade fått allt att gå i kras, och det fick henne att inse att allt har ett pris. Kärlek är inte någon styrka att bära med sig, det är en svaghet. Det lämnar ditt hjärta i spillror för att sakta blekna bort till inget mer en damm. Det är därför man försvinner in i sig själv, det är därför du förlorar viljan att leva, på grund av något så patetiskt kallat 'kärlek'. Kärlek är inte gratis. Ingenting är.
Du är inget mer än den svaga person du var när du var liten, hade Kiris sagt till henne. Varje gatsten hade ekat det. Mes, mes, mes. De ord hade släpat sig efter henne, klängt tag i hennes kläder och envist klamrat sig fast. Varje steg hon tagit bort från Doriath, varje berg hon klättrat, varje öken hon korsat, varje ocean hon tagit sig över för att komma bort från allt elände hade ekat detta enda ord. Aldrig skulle hon komma att glömma, aldrig skulle hon tillåta sig själv att glömma.
Hon hade givit ett löfte—ett löfte att befria deras hemland. Så mellan stunder av självömkan, ilska, sorg, mellan alla tankar på Kiris och allt det hon förlorat och lämnat bakom sig, hade Ayla bestämt sig för att gå efter en plan. En plan oavsett hur galen och overklig den verkade, hon skulle ta tillbaka sitt hemland. Hon skulle gladeligen förgöra sig själv på vägen bara för att låta hennes folk få leva i den fred dem förtjänade. Bara henne, precis så som det skulle vara, inga förluster av liv bortom hennes egna, ingen mer än hennes skyldiga själ nedfläckad av livet kamp.

Samtidigt visste hon att rebellgrupperna för länge sedan försökt med någonting liknande men misslyckats. Denna gång skulle hon få bort Doriaths kung från tronen för att utvinna fred mellan Ledinas länder. 8 år tidigare hade rebellerna jobbat för att slå sig fria från Doriath ledande järngrepp, tiden då skuggan, kriget i väst bröt ut, ända sedan dess har Doriath sänt slavar som på rullande band in i läger. Samtidigt hade kungen sänt ut sina trupper för att försvara gränserna från de inkommande rebellgrupperna. De hade varit helt försvarslösa och revolten som uppstod var över lika fort som den började. Under efterföljande år hade Doriaths folk levt under hårda förhållanden. Familj vändes mot familj, allt för att kunna utvinna den minsta inkomst för att få mat på bordet. Även om vissa slavar i lägren var människor som anklagats för att ha läkande krafter— blev det nu allt fler och fler rebeller i Doriaths läger. Det flesta var från grannlandet Hwen, ett av det länder som fortfarande hade glöden kvar att kämpa mot Doriaths styre. Men när hon ivrigt frågade om nyheter stirrade många bara på henne med tom blick. Redan ett skal av den dem en gång var. Hon rös av tanken på vad dem hade fått genomlida som fångar hos Doriaths styrkor. Vissa dagar undrade hon om det inte hade varit bäst för dom att dö direkt när dem tillfångatogs. Och om det inte hade varit bättre även för henne om hon givit ut sin hemlighet den natten då hon blev förråd.
Hon insåg med panik att hon inte var beredd att lämna denna värld. Hon hade så mycket kvar att göra, saker som inte skulle vara möjligt när väl döden slutit sitt grepp om henne.