BLODSBAND - Skyddsänglar II

Kapitel 3

Adam kan inte låta bli. Han vill veta allt hon känner. Han kan se, eller va fan det är som han känner hennes känslor utanpå henne. Som om de ligger i luften mellan dem. Han fattade mycket väl vad som var på väg att ske mellan Leah och Noah när han såg dem. Noah stod för fasen med hennes ansikte i hans händer. Det var ett fullt medvetet val från hans sida att lägga armen om Leah.
Men nu, när hon sitter här framför honom så kan han inte låta bli att ha lite dåligt samvete för det.

"Jag måste tillbaka ikväll", säger han snabbt när hon stirrat ut genom fönstret lite för länge.

"Ikväll? Redan, varför? Jag trodde du kunde stanna ett par dagar?"

Adam vill inget heller än att spendera så mycket tid han kan med henne men det är inte nyttigt för honom.

"Sam ringde när jag parkerade bilen. Han behövde hjälp med något", ljuger han.

Leah nickar men så fort han får ögonkontakt så tittar hon bort igen.

Adam drar in luft för att säga något men kommer av sig. Han vet att han inte borde säga mer. Han kan inte virra in sig i lögner.

"Kommer du tillbaka när det är klart? Jag vill inte vara själv här", säger Leah och Adam vaknar upp ur sina tankar.

"Självklart."

När hon äntligen tittar honom i ögonen och ler så blir han varm inombords.

Adam känner sig rastlös när de återigen sitter i bilen och åker genom den lilla staden Leah växt upp i. När de båda sitter och tittar på alla människor som går omkring, sommarklädda, glada och fulla av liv ångrar Adam att han ljugit om att åka tillbaka till Sam. Efter allt han och Leah pratat om under sommaren så förstår han mycket väl varför hon inte vill vara själv. Inte minst med hennes pappa.

"Hur ska du göra med Noah?", frågar Adam när han inte klarar av tystnaden.

Leah tittar snabbt på honom och släpper ut en djup suck.

"Vad kan jag göra? Jag måste bara hålla mig ifrån honom."

"Jo men alltså...", Leah avbryter honom.
"Kan vi prata om något annat? Jag vill inte, kan inte tänka på honom just nu okej?"

"Okej, okej", mumlar Adam. "Sorry!"

Han svänger av mot det lilla radhusområdet där Leah bor.

"Inga visioner ännu?", frågar han tillslut.

Leah skakar på huvudet.

"Inte ens ett litet pirr av en vision?", frågar han. "Känns nästan som något är fel?"

"Äh, var glad så länge det varar", säger hon.

När motorn är av vrider Adam kroppen i sätet så han sitter mot Leah.

"Är du okej med allt det här?"

Leah knäpper loss bältet och tittar tillbaka på honom.

"Var inte så orolig. Jag klarar mig. Jag har varit med om värre saker än att komma hem till mina galna föräldrar", säger hon och tittar upp mot huset.

Adam lägger upp armen på sätesryggen och låter handen falla ner mot Leahs stol. Han snuddar vid hennes hår och måste stoppa sig själv från att börja tvinna det runt sitt finger.

"Jag är inte orolig..."

Leah vänder sig tillbaka och hennes hår flyger från hans fingrar.

"Ha! Den tror jag inte på. Du är oroligheten själv. Men du får gärna komma tillbaka när du och Sam är klara med grejen. Jag kommer ha sjukt tråkigt här utan visioner eller någon att prata med."

"Jag ringer så snart det är klart", säger Adam och följer henne med blicken när hon går ur bilen och börjar gå mot huset.

Hon vänder sig om och vinkar innan hon går in genom dörren och Adam vrider sig tillbaka och knäpper fast bältet igen.

Han är bara orolig när det kommer till Leah och det är en helt ny känsla för honom tänker han för sig själv innan han kör iväg.