Emerentias tid

Kapitel 2

Nyss när jag vaknade trodde jag först att jag var inomhus. Marken är så vit och blank att jag kan se min spegelbild i den. "Marmor" är det första som går genom huvudet på mig. Men det är antagligen inte marmor. Det är för vitt för att vara marmor.
Det var den friska vinden och den ljusa himlen som avslöjade att jag faktiskt befinner mig utomhus. Antagligen i någon slags gränd.
Jag tittar på min själv i den blanka marken. En smidig och stark tjej stirrar intensivt tillbaka på mig med sina stora bruna ögon. Om jag skulle gissa min ålder skulle jag nog säga sen tonår eller tidig 20 årsålder. Det långa, beckmörka håret ligger som vanligt på axlarna.
"Va fint..." suckar ironiskt jag åt mig själv och drar fingrarna genom dom toviga lockarna.
Kläderna jag har på mig är inte speciellt märkvärdiga. Bara vitt... Vita byxor och vit långärmad skjorta. Och på fötterna har jag ett par vita mockasiner. Det var i och för sig nytt.
När jag ser mig om är det första som slår mig att allt verkar vara så onaturligt. Allt är bara lite för vitt och lite för rent. Jag vågar knappt röra mig för att jag är rädd att det helt plötsligt ska sprida sig en stor smutsfläck där jag står. Det är förstås inte det som händer när jag tar ett steg så jag börjar sakta gå ut från gränden mot vad som jag tror är ett torg.

Precis som gränden är torget också helvit och lika slät. Bredvid det sträcker sig en vit väg så långt jag kan se med höga hus på båda sidorna. Jag tror det är hus i alla fall, men det är svårt att säga. För mig ser dom bara ut som stora, helvita klossar som står prydligt uppstaplade bredvid varandra, utan varken fönster eller dörrar. Märkligt.
På torget och vägen myllrar det av människor i likadana vita kläder som jag har på mig. Alla har även på sig likadana mockasiner. Kanske för att hålla den blanka marken fri från repor av skor?
Det ser ut som en vanlig, ovanligt vit, stad med hundratals människor som rör sig kors och tvärs över torget. Allt som en stad har finns här, förutom livlighet. Varenda man eller kvinna jag ser går tyst och snabbt med sänkt blick dit dom ska. Ingen säger ett ord.
Så fridfullt, men så onaturligt.
Så fel.

Nej, nu måste jag ta reda på lite mer.
Jag går fram till en man med blont hår som råkar passera mig.
"Ursäkta. Jag känner mig lite förvirrad" säger jag till honom på det sättet som jag gjort så många gånger förut. "Kan du berätta för mig vilket datum det är?"
Mannen stirrar på mig med en hemsk blick. Jag försöker komma på ett bättre ord än fasa.
"Förlåt!" fortsätter jag dumt. "Jag menade inte att uppföra mig illa. Jag vill bara veta vilket år jag har hamnat i... Nej, vilket datum det är!"
Ju mer jag säger desto mer växer mannens rädsla i hans ögon. Det stannar folk runt oss som stirrar på mig med samma fruktan.
Tillslut kommer det fram en kvinna med lika blont hår som mannen och drar bort honom från mig. Hon har även lika förskräckta ögon när hon tittar på mig innan hon leder bort mannen in i folkmassan.
Efter bara några sekunder fortsätter alla vitklädda personer gå mot olika riktningar igen.
"Det är oförskämt att använda stämbanden offentligt" viskar någon i mitt öra. En ung man.
Jag vänder mig om för att säga något sarkastiskt till honom, men han måste ha smält in i folkmassan väldigt snabbt för det står ingen där.

En märklig början på dagen i den vita framtiden.