Emerentias tid

Kapitel 3

"Kära dagbok! Den vita världen.
Jag gick runt på gatorna ett tag efter incidenten med mannen. Ett tag försökte jag lista ut hur man kommer in i husen, men utan lycka. Det fanns varken knappar eller handtag.
När jag hade gett upp med dörrmysteriumet gick jag runt lite på torget innan jag återvände till gränden jag vaknade i. Jag försökte smälta in och gå med samma bestämda, skygga stil som alla andra samtidigt som jag såg mig omkring och försökte hitta ledtrådar på hur den här världen fungerar.
Dom verkar gilla perfektion här. Allt är helt vitt, slätt och rent. Men samtidigt så verkar alla vara rädda för något.
Jag undrar vad..."

Jag brukar alltid skriva något i min dagbok när jag hamnat i en ny framtid. Ibland känner jag att jag vill komma ihåg allt, ibland vill jag bara ha något att göra och ibland tänker jag att jag måste skriva för att inte bli galen.
Jag bläddrar lite i boken och får upp en sida om den tredje framtiden jag hamnade i. En framtid som jag aldrig kommer glömma.

"Kära dagbok! Den brända världen.
Något har gått hemskt fel här. Det finns inga människor här. Allt är förstört. Alla hus, alla bilar alla träd alla gator. Allt. Det ser ut som om hela världen
har bränts av en stor brand. En brand som ingen kunde släcka."

Jag var så dramatisk. Men då fick man kanske vara dramatisk?
Jag fick aldrig veta varför allt var bränt. Det är därför det är så speciellt för mig. Jag brukar alltid förstå eller ta reda på vad som hänt som gjort att den blivit som den är.
Jag har förstås gissningar. Kanske att det har skett ett vulkanutbrott, men då borde det inte finnas kvar så mycket. Eller så uppstod det en stor brand som snabbt spred sig, men hur skulle det ha spritt sig till precis allting? Ju mer jag tänker, desto mer frustrerad blir jag. "Hur hände det?" är det jag frågar mig själv. "Hur?!"

Något väcker mina tankar. En melodi som dundrar ut ur osynliga högtalare.
Jag springer ut på torget för att se vad som händer.
Alla vitklädda människor står helt spikraka när dom stirrar rakt fram och lyssnar på den dova melodin.
Jag försöker härma dom så gott jag kan för att inte dra till mig uppmärksamhet.

När melodin har spelats klart gör alla en lätt bugning och fortsätter sedan att gå med sänkta blickar dit dom ska. Jag står kvar strax utanför gränden lutad mot en vit vägg och försöker att inte synas.
Då kommer en ung man med kastanjebrunt hår gående mot mig.

"Åh, nej..." viskar jag till mig själv. "Jag orkar inte göra det igen..."

Det här händer typ var tredje framtid. Jag kommer dit, folk blir misstänksamma mot mig, arresterar mig och förhör mig. Ibland tror dom att jag är en spion, ibland ser dom att jag är ny och vill vara säkra på att jag inte har några smittor eller så är dom bara nyfikna var det är för typ som kommit till stan.
Egentligen har jag inget emot att gripas. Jag får mat, information och jag kommer ändå vakna någon annan stans efter en natt eller två, men ibland kan det vara lite smått störande att gå igenom samma gamla historia om och om igen som ändå ingen tror på.
"Jag heter Emerentia. Jag är 17 - 25 år. Jag reser i tiden och upplever människans framtid. Jag vet inte varför. Jag kommer inte ihåg någonting från tiden innan jag gjorde det.
Jaså, du undrar vart jag kommer ifrån. Ingen aning faktiskt. Det är lite komplicerat..."

Jag ställer mig upp och vänder mig mot mannen som går mot mig. Jag försöker se honom i ögonen för att visa att jag inte är rädd för honom, men han har samma sänkta blick som alla andra och han går inte mot mig. Han går mot huset bakom mig.
Nu kanske jag kan få reda på hur dörrarna fungerar.
När mannen är framme vid huset stannar han ett ögonblick någon meter ifrån mig och vänder sig mot mig.
Det första jag är att hans blå ögon, som han tittar på mig med skär sig mot hans mörka hår. Undrar om det är hans naturliga hårfärg...
Han ser en aning förvånad ut. Inte för att det är konstigt. Jag är nog den enda här som lutar sig mot en husvägg.
"Hej" viskar han innan han går rakt in i väggen.
"Hej..." svarar jag förvånat även om han har försvunnit in genom väggen. Ville han verkligen bara säga Hej även om man inte ska använda stämbanden...?
Vänta lite! Gick han precis rakt genom väggen? Åh vad kul, det har jag alltid velat göra!
Jag går fram till samma ställe jag tror att Blåögat stod. Nu när jag vet vart jag ska titta ser jag att det är en del av väggen som är en aningens gråare än det andra. Det är nog där man går in.
Jag sträcker fram handen och känner på den gråare delen. Den känns mjuk som gelé.
"Okej..." säger jag tyst till mig själv. "Då kör vi" sen tog jag ett stort och bestämt steg rakt in genom geléväggen.

På insidan är som förväntat taket, golvet och väggarna helvita, men förutom allt det vita finns faktiskt en del färger här inne också.
På alla väggar hänger det färgglada tavlor med märkliga mönster.
"Ett konstgalleri" tänker jag för mig själv.