Sista Dagen

Tidningsartikeln

"Död flicka" Stod det ovanför en bild som jag hade tagit föra veckan med min yngre syster. Jag fortsatte att läsa och det stod;

"Flicka vart grovt misshandlad och sexuellt trakasserad av läraren på syndaskolan. Flickan vart omhändertagen av en av eleverna efter missandalet. Eleven tog flickan till skolsköterskan och gav henne en medicin mot hennes värk.

Det sägs att flickan sedan gått in till idrottssalen och somnat där. Efter bara en kvart avled flickan av dem alvarliga skadorna på hennes överkropp och flera inreblödningar. 

Femtonåringen dog inne i skolans idrottssal och hittades inte förens två timmar senare efter hennes död.

Polisen säger själv att dem utreder fallet. Bevisen riktar emot att det var ett mord och  våldtäkt av läraren. Tjugofemte oktober begravs flickan på kyrkogården klockan halv fem..."

Jag slutade läsa och tappade tidningen och började inse allt som jag nyss hade läst. Jag vart förbluffad, jag som under alla dessa år hade blivit kallat spöke och nu så var jag ett.

Det var omöjligt tänkte jag. Så jag sprang allt jag kunde till kyrkan för att själv kunna se med mina egna ögon, liket. Mitt egna lik. Det regnade utomhus och det var som att det var planerat att ha begravning på just denna sorgsna dag.

Igenom regnet sprang jag och jag nästan snubblade till flerratals gånger. Men tanken av att jag skulle hitta mig själv död i en gravkista var det som fick mig att springa igenom det kalla vädret. Till och med till min begravning skulle jag vara sen. Jag tänkte att det kanske var försent för mig att se min döda kropp eftersom klockan var fem.

Då såg jag kyrkan och hur alla stod med svarta paraplyer och regnkappor. Där stod alla, min familj, mina vänner och till och med fåntratten var där. Jag gick fram och såg allas blickar, deras ögon var röda och deras leende fanns inte. Jag trängde mig in i folkmassan för att komma in till mitten, där min gravkista låg.

Ingen verkade märka mig eller se mig. Det var så konstigt att jag kunde känna dem och röra dem, men dem kände inte av mig. Långt in i folkmassan låg jag. Min döda, kalla, vita kropp. Kistlocket var öppet och min kropp låg där, tröjan jag hade fått av fåntratten hade dem inte tagit av, utan den hade jag fortfarande på mig. Mina händer låg även i kors på varandra och mitt hår var ut spritt som en blomsteräng runt min döda kropp.

Vid kistan stod min bror och min syster. Man såg i deras ansikten att det var svårt för dem att vara där just då, deras ögon var dygnblöta och min bror var på vägg att få ett sammanbrott.

- Dem som vill säga en sista sak innan vi begraver henne kan gå fram nu, förklarade prästen som stod på ett altare med bibeln i ena handen och ett kors i andra.

Till en början stod alla och tittade på mig, men efter en stund började fler och fler gå fram och lägga allt från rosor till små gosedjur. Vissa sa något, så som "vila i frid" eller "lycka till dit du är på väg".

Men dem som brydde sig mest kom fram och gav mig en puss på pannan och sa någon personligt till mig, som jag aldrig skulle glömma att dem sa.

Några minuter senare hade alla kommit fram, förutom min bror och syster. Jag stod på ena sidan av kistan och min bror ställde sig på andra. Mellan oss var min kropp, min bror tog tag i min livlösa hand och tog ett djupt andetag.

- Jag är så ledsen, jag önskade att vi kunde bytta plats. Jag älskar dig, i det här livet och det liv som kommer. Viskade han för sig själv medans det rann ner en tår på hanns kind och ner på min livlösa"Död flicka" Stod det ovanför en bild som jag hade tagit föra veckan med min yngre syster.