I will always love you

How the end always is

Cecilia kom hem 2 veckor senare när jag satt vid fönstret och kollade på medans regnet piskade marken och allt som kom i vägen. Hon var helt genomdränkt där hon stod i sin gråa kavaj, svarta polotröja och gråa kostymsbyxor. Hon ställde ner sin gröna resväska på golvet i hallen och i handen höll hon en liten påse med nånting i. Den kom från en musikaffär och jag visste exakt vad det var. Cecilia tog av sig kavajen och steg ut ur hennes blöta skor och gick fram till mig.

- Hej älskling.

Sa hon och satte sig mittemot mig där vid köksbordet.

- Hej.

Sa jag kallt och tittade inte ens mot hennes håll.

- Har det hänt nått?

- Nej, allt är precis som vanligt.

Svarade jag och hoppades att hon skulle fatta, att det vanliga var inte vad jag ville ha. Det var inget att ha. Men hon bara nickade lättat och låg ett försiktigt leende.

- Jag har köpt dig nått, som jag lovade.

- Jaså?

Sa jag helt ointresserat.

- Här.

Hon gav mig påsen. När jag tog ut vad det var som var i den så kunde jag ändå inte låta bli att bli lite glad, även fast jag hade vetat exakt vad det var. The Cure hade släppt ett nytt album, hon hade köpt det. Jag drog fingrarna över det och kände mig ivrig över att spela den. Cecilia reste sig upp ur sin stol och gick över till mig, tog min hand och drog upp mig så att vi stod nära varandra. Hon tog cd:en från mig och lade den på bordet. Och så kysste hon mig. Hennes välkomstkyss. Jag gjorde inte mycket tillbaka och hon märkte det.

- Vad är det?

- Vad?

- Men jag märker ju att det är något. Berätta.

Tjatade hon på mig och jag visste vad det här skulle leda till, det var redan igång och det gick inte att stoppa det nu.

- Inget har hänt, det är precis som vanligt, precis som det alltid är.

- Förutom att du nu är sur och då undrar jag, varför är du sur?

Hon backade iväg från mig.

- Handlar det om mitt jobb? Jag måste ju jobba.

Jag skakade på huvudet.

- Du berättar inget till mig, jag vet ju inte ens vad det är du jobbar med! Jag får aldrig veta något om vad du håller på med! Du är alltid borta och när du kommer hem har du köpt något till mig eller så har vi bara sex sen puttar du iväg mig!

- Jag brukar väl inte putta iväg dig, du får ju ligga kvar i sängen.

Jag suckade ljudligt.

- Det var inte så jag menade, du bara ignorerar mig efteråt, försvinner in i ditt jävla jobb!

Skrek jag på henne. Hon såg chockat ut, som om hon aldrig kunnat ana att jag kunde bli arg. Men jag var inte som hon, jag kunde bli arg, jag kunde bli sårad.

- Du vet att jag älskar dig.

Sa hon lågt.

- Dina ord betyder ingeting om du bara säger dom.

- Vad vill du att jag ska göra?

Hon verkade bli sur nu.

- Jag vill att du ska släppa in mig i ditt liv!

Jag var andfådd och situationen började bli överväldigande, mina känslor gick överstyr så som dom alltid gjorde. Jag var ju så jävla känslig. Jag föll ner på stolen igen och mitt ansikte i mina händer medans jag fokuserade på att andas. Jag kunde inte andas. Cecilia vände ryggen till mig och började gå vilket fick mig att tro att hon skulle lämna mig men när jag såg henne stanna vid vattenkranen och fylla ett glas med vatten för att sen ge det till mig fick jag skuldkänslor. Det var ju i sådana här stunder som hon visade att hon faktiskt brydde sig, men varför skulle hon alltid göra det när det hade gått så långt?

- Jag kan inte.

Sa hon.

- Vadå "jag kan inte"?

- Jag kan inte släppa in dig i mitt liv.

Det kändes som om jag skulle kvävas på vattnet. Sa hon verkligen precis det där? Vad fan gjorde jag här, med henne, om jag inte kunde bli en del av hennes liv? Hennes söta gester som jag hade tolkat som att hon brydde sig blev nu som lögner. Vad var jag för henne? Någon som kunde städa hemmet medans hon var borta? Någon som man kunde ligga med efter att man kommit hem från jobbet? Hon bara stod där, en meter ifrån mig och såg ner på mig medans jag bara stirrade framför mig. Fast vad hade jag egentligen förväntat mig? Att hon helt plötsligt skulle ändras? För att hon "älskade" mig? Jag hade hoppats men nu i efterhand så förstod jag hur dumt det var. Hon hade alltid varit så här och det skulle inte ändras hur mycket jag än älskade henne och hur mycket jag än önskade det. Jag var så arg. Arg för att det inte blev som jag önskat och så arg för att jag nu var i den här situationen. Varför hade jag förälskat mig i någon så fel för mig som hon? Varför hade jag inte bara lämnat henne när jag insåg hur hon var? Det hade sparat på så mycket sårade känslor. Men nu var jag här. Och det var bara att packa sin väska och gå. Jag reste mig från stolen och gick in i sovrummet, vårt sovrum, hennes sovrum, och tog fram en stor väska från garderoben. I den slängde jag hafsigt ner allt jag ägde.

- Vad gör du?

Frågade Cecilia och jag vände mig mot henne.

- Går, jag går nu.

- Men, Nova...vänta, nej...

Jag tror att vi både visste att det skulle bli så här, på något sett. Inget håller och allt slutar alltid likadant. For ever and ever var bara i sagor och det var precis som Robert sjöng. Jag tog väskan och gick ut i hallen, där stod såklart Cecilias gröna resväska som alltid. Cecilia följde efter mig.

- How the end always is.

Sa jag och lämnade henne där, hon hade något som kunde ha förklarats som tårar i ögonen men jag kände ingen ånger för jag visste att det här var rätt.