Louis
Ljuset är starkt innanför det vita väggarna, att klockan är midnatt skulle ingen tro på.
Jag blir ledd fram genom korridoren med två kvinnor på var sin sida om mig, en som skulle kunna vara min syster och en annan som skulle kunna vara min mormor. Den yngsta verkar inte ha jobbat här länge, det märker jag på greppet om min arm.
De för mig hastigt fram till ett rum längst ner i korridoren, på en whiteboard tavla står det mitt namn med ett sol bredvid. Och dagens datum.
Mitt rum är som vanligt, eller som det var förr. Men då var jag längre upp i korridoren.
På golvet finns det en tunn madrass med ett påslakan till täckte, kudden är lika platt som en pannkaka.
Personalen sätter mig ner på madrassen och lägger täcket över mig, de säger inte så mycket och lämnar rummet. Man hör hur de låser dörren utanför och försvinner bort i tomma intet.
Jag känner hur mina tårar har fallit, kinderna är blöta och halsen med. Händerna och knäna gör ont av såren, nästan värre smärta än när jag skärt mig själv.
På sjukhuset tvättade de mina sår och lindade om mig, de kollade även mina luftvägar efter skador från strypningen. Men fann inget som tur var, förutom mer mentala problem. De vill utreda mig för ADHD, när jag började tänka på det skrattade jag högt för mig själv. Det är bara påhitt.
Med några samtal med mig själv somnar jag på den tunna madrassen, de tunna täcket hjälper knappt för att hålla värmen inne. Det är fruktansvärt kallt här inne, galningar som skriker och slåss. Tur att jag inte är som dem.
Natten kändes lång, det dröjer inte länge förens jag vaknar upp av att solen lyser in genom fönstret. Utanför min dörr bankas det och skriks, jag vet inte om de ens slutade under natten.
Jag förstår inte hur man orkar hålla på så, att man inte förstår att man stör andra?
Plötsligt öppnas dörren in till mig, jag hoppar till och drar till mig mina ben upp till bröstet. Det kommer in en dam till mig med en bricka i handen, jag chansar på att det är frukost. Eftersom klockan visar 07.50, runt den tiden brukar vi äta frukost.
" Hur mår du Louis? " Damen går fram till mig och sätter ner brickan bredvid mig, på brickan är det havregrynsgröt med ett glas saft till. Uppe i hörnet är det en kopp med tabletter i som jag inte känner igen, en känsla av obehag rusar genom kroppen.
" Vi börjar med tabletterna " när hon pratar med mig igen inser jag att jag inte svarat henne, när hon pratade med mig första gången.
" Vad är det för tabletter? " frågar jag och kryper närmare väggen.
Hon berättar för mig att det är antidepressiva tabletter, och fortsätter att tvinga mig i dem. Det är hennes jobb, hon ska ge tiotals andra tabletter till andra människor innan klockan åtta. Men hon misslyckades väl när jag säger emot och vägrar ta tabletterna, för enligt mig är jag inte deprimerad. Bara lite ledsen, men inget mer. Jag sa även att hon skulle fokusera på de andra människorna med större problem än mig, det är viktigare att de får hjälp än mig.
Men hon slutade inte, för klockan tio kom hon in igen med en annan sköterska för att kolla på mina sår. Det är som värst på händerna, dum som jag var tog jag i med händerna när jag föll.
Men även då försökte hon få i mig tabletterna, men med min envisa sida lyckades jag igen. Sköterskan hatar mig nog nu.
~~~~~
17:33 knackar de på dörren, samma dam som kom in i morse kommer in. Bakom henne är det en till person. Jag som nyss har sovit kan knappt tyda på vad som är vid liv och inte, utanför har solen gått ner och det är endast lampan i taket som lyser.
" Du har besök Louis " hon pratar med mig tillslut, just nu orkar jag inte ha besök. Jag vill sova, det var länge sedan som jag var så trött.
Figuren bakom henne stiger fram och det är då jag ser vem det är, ilskan stiger inom mig. Det är Harry, vad gör han här? Förstöra för mig ennu mer? Är de det han vill?
Sekunderna de tar tills han är framme vid mig är långa, miljontals tankar flyger omkring i huvudet på mig, varför är han är?
" Hej Louis " han sätter sig på knä framför mig och tar fram sin ena hand, och stryker mitt ben. Jag puttar bort handen och drar åt mig mina ben upp mot bröstet, och tittar inte ens på honom. Det klarar jag inte av.
" Jag vet att du är arg på mig " mumlar Harry, han tittar ner i golvet och pillar på sina nagelband. Samtidigt som han försöker komma på något mer att säga, men inget lämnar hans mun. Inte min heller.
Sköterskan som stod i dörröppningen har gått därifrån och lämnat oss ifred, ljuset i rummet känns svagare. De behöver verkligen byta lampa här inne.
Vi båda sitter helt tysta, ingen av oss säger något. De ända man hör är våra andetag, vilket känns jobbigt. Jag hatar att vara arg på honom, men nu kommer jag inte förlåta honom. Aldrig att jag gör det, jag hatar honom.
" Du får vara arg på mig-"
" bra "
Utan att ens låter Harry prata klart avbryter jag honom, det bara slank ur mig. Vilket kändes lite konstigt, jag ville bara vara tyst tills han går men han får mig alltid att prata. Jag hatar det.
" Du ska vara här i några dagar bara, tills du har återhämtat dig mentalt. Det blir inte som förra gången, jag lovar " berättar han för mig och gör ett ytterligare försök att få röra mig, jag tillåter det av någon anledning. Han håller om min hand och stryker den långsamt.
" Jag vill hem nu " svarar jag honom, jag gör allt för att inte låta tårarna rinna ner. Men det är för svårt, mina tårar rinner snabbt ner för mina kinder. Snabbt stryker jag bort de med handen, det är pinsamt att gråta tycker jag.
" Vad sa de igår? " Harry vet vad han gör, får mig på annat spår för att inte komma in på jobbiga ämnen. För han själv inte vet vad han ska svara, så gör han alltid.
" svullen där nere, svullen i halsen. Skrapsår " jag repeterar vad sköterskan berättade för mig, det är så de är. Ont har jag, men jag är okej.
Harry smeker min kind och lägger mitt hår bakom örat på mig, då tittar jag upp på honom och möter hans gröna ögon. Han ler åt mig, hans dumma leende får mig att le.
Vi sitter och pratar i ungefär en halvtimma innan en sköterska kommer in och avbryter oss, hon berättar att Harry måste gå för tiden har gått ut. Att besökare hade en viss tid här visste jag inte om, men det förstår jag.
Harry hjälper mig upp och kramar om mig hårt, han luktar så gott att jag inte vill släppa taget om honom. Men tillslut måste jag. Han lämnar mig ensam kvar i det lilla rummet jag har, och samma gör sköterskan.
Det blir tyst i rummet och lyssnar man tillräckligt kan man nog höra mitt hjärta dunka. Och min galna granne som skriker dygnet runt.
