Louis pov
En vecka framåt och jag är hemma hos Simon, när jag berättade vad som hade hänt och varför jag inte hade svarat honom blev han ledsen. Han grät nästan, berättade för mig att han trott jag hade åkt till himlen. Att han bad för mig, så jag kunde komma tillbaka till honom.
Just nu smeker han mitt hår, med sina torra händer. Jag önskar ibland att jag aldrig gick hit, att jag aldrig lyssnade på killen nere i parken. För nu är jag fast, något inom mig håller mig här. Jag tror aldrig jag kommer förstå vad det är, och varför? Varje gång jag är här vill jag bara här ifrån, men när jag är hemma vill jag bara hit.
Mitt huvud är så rörigt, hela jag är rörig. Varför blev jag såhär?
Det är inte rättvist, varför jag?
Ner för min kind rinner tårar, men det är inget Simon ser. Eftersom jag är riktad mot tvn. Vilket jag är glad över.
" Du? "
Jag nickar till svar, just nu kan jag inte titta på honom. Då kommer han se hur jag gråter. Han hatar när jag gråter. Vilket gör mig livrädd, för jag vet inte vad han kommer göra denna gången.
" Är det verkligen värt att skära sig? "
Jag känner hur min kropp fryser i hans famn, hur kan han alltid veta när jag skadat mig? Vi har inte haft sex eller visat mig naken på flera veckor, jag förstår inte hur han vet.
" Vad menar du? " mumlar jag, knappt så han hör. Jag drar i tröjärmen för att försöka minska risken att han ser pågrund av uppdragna tröjarmar.
" Men snälla, är ditt liv verkligen så hemskt att du måste skära dig? " ryter Simon samtidigt som han ger mig en blick som att han vore äcklad av mig.
Jag sitter fryst som en isbit, vet inte vad jag ska svara honom. Utan att göra honom ännu argare. Mest är jag rädd över hur han gick ifrån att vara ledsen för min skull, till att vara så arg att han skulle kunna skada mig. Det måste finnas någon diagnos bakom hans beteende.
Igen så rinner tårarna, denna gången okontrollerat. Jag är rädd, så rädd.
Det är knappt så jag vågar röra mig, gör jag det kommer mer kommentarer eller slag komma. Han har inte slagit mig sen den gången han ville att jag skulle hem, men det har varit gånger där jag vet att han skulle vilja det.
" Sluta gråt och gå och gör en drink till mig " Simon knuffar mig hårt i ryggen för att få mig att gå, jag reser mig ifrån hans knä och går in i köket.
Där kan jag äntligen andas ut, men tyst. Jag står lutad mot diskbänken och försöker att lugna ner mig, det enda som hörs är ljud från tv och tårar som faller ner i diskhon.
Jag gör allt jag kan för att inte få en panikattack, men det känns nästan som jag redan har en. Hjärtat bultar som att de kommer stanna när som helst, halsen krymper och det blir svårare att andas. Jag misslyckades helt. En panikattack växer inom mig sakta, bara inom några minuter vet jag vad som kommer hända.
Just då minns jag vad jag gör i köket, jag skulle göra en drink. Det kommer få mig att fokusera på annat.
Snabbt tar jag fram Simons favorit glas, ställer det på diskbänken och häller i is. I ett hörn står en hylla med olika typer av sprit, jag försöker läsa på flaskorna vad de heter men jag har för mycket tårar i ögonen så det går inte. Jag tar en som nästan är slut, det betyder alltid att den är godast.
Jag försöker hälla alkoholen i glaset utan att spilla, av mitt skakande. Det går.
Jag tar ett djupt andetag och går ut i vardagsrummet igen, där han sitter. Han röker en ciggar och tittar på någon gammal film, blicken han ger mig när han ser mig igen är skrämmande.
Det dröjer inte länge förens han är utslagen på soffan, mörkret har fallit och regnet öser ner. Jag vet inte om det blir en natt här eller hemma, för just nu vet jag inte vad som är bäst för mig.
Lägenheten är kall och mörk, den starka doften av cigaretter och alkohol gräver sig in i min näsa. Är man tillräckligt tyst kan man höra köks klockan ticka, även om man är i sovrummet. Det är ofta den håller mig vaken för jag inte klarar av ljud när jag ska sova, men Simons oändliga snarkande har jag vant mig vid nu. Eftersom jag måste vänja mig för att kunna vara här, jag minns första natten som jag sov över. Inte en blund på hela natten.
**********
Jag vaknar upp en Söndag i Harrys rum, med solljuset som lyser in genom gardinerna. Klockan på nattduksbordet visar 10,34, och jag känner hur ångesten växer inom mig. Jag får alltid ångest om jag vaknar efter nio, på något sätt stressar det mig.
Plötsligt märker jag hur jag bär en av Harrys tshirts, det är ganska märkbart eftersom den går nästan ner till mina knän och armbågar. Alla hans kläder är oftast som klänningar på mig, men det är inget jag bryr mig om.
Efter en stund sätter jag mig upp och tittar ut över rummet, som verkligen behöver städas. Men det är nog ingen av oss som kommer vilja det idag.
Jag skakas ur mina egna tankar av att Harry vaknar upp, han tittar upp på mig med sina trötta ögon. Hans läppar är svullna, precis som de kan vara på morgonen. Dock kan jag inte motstå att märka hans morgonstånd, som syns klart genom hans kalsonger. Som gör att det pirrar till mellan mina egna ben. Vilket jag hatar, för just nu blir jag bara rädd utav sex. Simon har ärrat mig, så jag tror jag alltid kommer se Simon framför mig varje gång jag har sex nu.
" Har du sovit något? " frågar Harry mig samtidigt som han sträcker på sin kropp, hans magmuskler syns så klart i detta ljus.
Jag nickar åt honom och ger han ett litet leende, som gör att han ler tillbaka till mig.
" Du är så fin i detta ljuset "
En varm känsla stiger inom mig som jag försöker att dölja, varför gör han så mot mig? Det är som om att han vet vad han håller på med.
" Sluta Harry " fnissar jag, han lägger sin hand på mitt lår och smeker det sakta.
Det är inget annorlunda för det brukar han göra, men denna gången får det mig att skrika inombords. För att ha Harry som partner hade varit drömmen, det är verkligen något jag vill. Han tar hand om mig, även fast jag inte vill det. Harry är en trygg punkt i mitt liv, till honom kan jag alltid gå. Han och Anne, så jag vill inte förstöra det. Genom att bilda ett förhållande med honom, han försöker säkert bara vara snäll.
" Vad är klockan? " frågar han mig plötsligt.
" 10:46 " svarar jag och tar tag i hans hand och föser bort det från mitt lår, jag tänkte att han skulle reagera på det istället men han reagerade på tiden.
" Men skit! Jag är sen " jag rynkar pannan och försöker komma på om det verkligen är Söndag idag, vad ska Harry göra som jag inte vet om.
" Vad ska du göra? "
" Men Louis, jag spelar ju i orkestern " han verkar smått irriterad på att jag inte kom ihåg det, men jag har verkligen inget minne om att han spelar i orkester. " Jag spelar ju trumpet "
Jag nickar, drar upp mina ben mot bröstet och tittar på samtidigt som Harry springer runt för att hitta hans kläder. Han kammar håret och lägger vax i det för att de ska ligga ner, precis som han vill. Jag gillar mer när det är nytvättat och krulligt, det är min favorit frisyr på honom. Ibland brukar jag leka med hans lockar när han sover, det låter ganska läskigt men jag kan inte motstå.
" Jag måste verkligen gå nu, vi ses sen " han ger mig en kram och försvinner ut från rummet, det blir snabbt tyst. Jag kan höra honom köra iväg med bilen utanför, då väggarna är så tunna i våra hus. Varje vinter är olidlig, det är så kallt att vi alltid få gå runt i raggsockor. Men det låter inte så hemskt men det är det.
