Silver Systrar

Kapitel 2

Efter 1 timmes tågfärd så finner vi oss, jag och Apollo, mitt ute i ingenstans i en tågstation. Det är helt tomt förutom ett par bänkar och en ensam och ganska sur dam som sitter i biljett-båset. Jag och Apollo går fram till henne eftersom vi inte vet vart vi ska ta vägen. Min morbror skulle ju möta oss här. Ugh.

"Hej! Vet du vart um... Hjeltebergs Slottet ligger?" Säger jag och försöker se så glad och gullig ut som möjligt mot den extremt sura damen.

"Prata inte med mig, jag bara säljer biljetter!" Ryter hon mot mig och Apollo.

"Okeeeeeej... Säger jag och slänger en blick på Apollo. Han bara står och försöker att inte gapskratta. Tack... Men jag bara drar i hans arm och går ut ur tågstationen.

"Jaha, vad gör vi nu?!" Nästan skriker jag. Men jag hinner inte klaga mycket innan en bil kör in på parkeringen. Och ut kommer min morbror Quille. När han får syn på oss så kommer han små joggande bort mot oss med öppna armar.

"Artemiiiiis!!!" Skriker han och kramar om både mig och Apollo. Jag ser hur Apollo riktigt stelnar till eftersom han inte ALLS var beredd på att bli kramad.

"Är ni beredda på att måla, spika och såga i 3 månader?" Säger han medan han sätter sina händer i fickorna.

"Sir, yes sir!" Säger Apollo komiskt och tar upp handen i pannan. Jag skrattar och drar med Apollo in i baksätet i bilen.

Under bilturen så berättar Quille allt om hur han hittade huset på blocket för ett jättebra pris och hur han alltid har velat bo på landet. Apollo och jag försökte flika in med lite kommentarer då och då men Quille pratade mestadels utav resan.

Efter en ganska lång åktur ute på lite större vägar så svänger vi in på en mycket mindre grusväg med äppelträd på båda sidor utav vägen. Det är idylliskt vackert och om man kunde pausa tiden så skulle jag gjort det precis nu. Efter någon minuts bilfärd på grusvägen så kunde man börja skymta tinnar, torn och ett gult hus. Vi hade kommit fram till slottet. Det var gigantiskt, jag förstår varför han bad oss stanna såpass länge, detta kommer ta tid. Men jag klagar inte, vem vet vad som kan gömma sig bakom dessa väggar? Ett fängelse? Ett stort dammigt gammalt bibliotek? Ja, bara tanken får mig att rysa av lycka.

Quille kör in i ett litet skjul och parkerar där. Sedan hoppar han ut ur bilen, och innan jag hinner reagera så öppnar han bildörren för mig.

"Tack!" Säger jag och går ut. Jag vänder mig om för att kolla på Apollo men något avbryter mig. Dörren till huset öppnas, och ut kommer Ramona. Ramona är min kusin. Hon är ett år yngre än mig och ondskan själv.

"IIIIIIEEEE, ARTIII!" Skriker hon och springer fram för att krama mig.

"Åh, hej Ramona.." Säger jag och kramar (väldigt stelt) henne.

"Ska du också hjälpa pappa att renovera?!" Säger hon och hoppar av lycka. Jag bara står där och vill dö, och Apollo märker det. Han börjar skratta borta vid bilen.

"Vem är snyggingen?" Viskar Ramona till mig.

"Min fästman." Säger jag helt seriöst till henne och jag kan se på hennes min att hon blir helt paff.

"Nej, jag skojar bara, det är min kompis." Säger jag efter en stund.

"Jahaja, Don't mind if I dooo." Säger hon och för sina steg mot Apollo. Jag vänder mig om för att se hans reaktion. Han är stel som en pinne. Lycka till med det Apollo... Du kommer behöva det.