Änglar finns bara i himlen

Kapitel 1. Bomullshänder

Vattnet sipprar ut ur den frustande kranen och stänker ner min bara kropp med sitt friska vatten. Jag blundar och låter mina tankar skingras när det kalla vattnet sköljer över mitt huvud. Lukten av honung dryper om hela mig och jag tar ett prövande andetag. Friskt. Fräscht. Det känns skönt att äntligen få komma undan all svett och smuts, bara låta allting rinna av mig. Bara få njuta av stunden.
Tillslut stänger jag av duschen och sträcker mig efter en handduk. Snabbt virar jag den om mitt blöta hår och kryper in i en röd sidenrock för att inte frysa. När jag knutit bandet runt midjan sköljer jag ansiktet med kranvatten och fuktar läpparna med tungan. Solljuset smyger in genom det frostade glaset och lyser upp hela rummet med sitt bländande sken. Klockan måste vara runt sju nu. Jag drar fram min vita tandborste och klämmer ut en remsa tandkräm, innan jag stoppar den i munnen och börjar borsta.
Den starka smaken av mint dominerar över min mun, innan jag spottar ut den och ställer tillbaka tandborsten i sin vanliga mugg.
Precis innan jag ska låsa upp badrumsdörren hör jag ur min favoritlåt strömmar ur högtalarna uppe på Edwins rum. Jag ler tyst för mig själv och tassar upp på hans rum. Jag slänger upp dörren och börjar vilt dansa omkring samtidigt som jag skriksjunger. " My problem, I never was a model, I never was a scholar..."
Edwin spärrar upp ögonen och börjar fnissa högt. Jag vinkar åt honom att komma till mig och tillsammans hoppar vi omkring som två galna kaniner. " But you were always poopulaar! You were singing...."
Jag kollar på Edwin som helt gått in i rollen som Ariana Grande och fokuserar på hans runda lilla mage. Precis när han ska sjunga den sista refrängen grabbar jag tag om hans lilla kropp och kastar honom på sängen. Edwin tjuter av skratt när jag borrar in mina långa fingrar in i hans mage och förtvivlat försöker han att rulla iväg från mig. Men jag har ett järngrepp runt honom och bara fortsätter att kittla honom. " S..sluta!" Flämtar han och försöker slå undan mig, men jag duckar och börjar istället kittla honom under hakan. Han fnissar vilt och kniper ihop sina små ögon till bara streck och viker sig dubbelt av skratt.
Tillslut ger jag upp och sätter mig bredvid honom. " Godmorgon, brorsan!" Han ler ett grodflin åt mig och puffar mig vänligt på armen. " Godmorgon, syrran!"
Jag rufsar honom i hans kastanjebruna hår och ger honom en puss på den rosröda kinden. " Ska vi gå ner och äta?" Han nickar instämmande och flyger upp från sängen. På mindre än två sekunder hör jag hur han springer i trappan och jag ler nöjt. Smidigt stänger jag av Ipoden och kopplar ur högtalarna. Sedan släcker jag i hans rum och stänger dörren långsamt bakom mig.
" Maya, vill du ha en toast?" Jag vänder mig om och studerar det dinglande brödet i Edwins hand. " Visst, grodan!" Svarar jag och blinkar med mitt ena öga. Edwin ler med sina små majskorns stora tänder och kastar två bröd åt mig. Jag fångar dem elegant och brer på ett tunt lager smör innan jag packar på skinka, ost, gurka och sallad. " Tänk snabbt!" Innan jag ens hinner reagera slår något stort och tungt emot mitt bakhuvud och jag kvider inombords.
" Oj." Jag smeker bakhuvudet med handen och stirrar på föremålet som orsakade smärtan. Min drickflaska. " Det var inte meningen, Maya. Förlåt mig," vädjar Edwin och tittar på mig med sina stora bruna hundögon. " Det gör inget Edwin, sånt händer alla! Kommer du ihåg när jag råkade spilla ut all yoghurt över min bästa kompis mamma? Det var riktigt pinsamt,"skrattar jag och ställer tillbaka flaskan på skänken. Edwin drar lite på munnen och jag kan svära på att ett litet leende spelade i hans mungipa. Snabbt drog ut den översta lådan i skänken och drog fram plastfolien. Snällt och omsorgsfullt lindade jag in mackan så att det bara blev en enda stor klump av inlindad folie. " Godmorgon mina små sockerbitar! Vad gör ni då?" Pappa står i dörröppningen med världens morgonfrisyr. Ögonen är trots allt annat pigga och krya och plirar nyfiket mot oss. Edwin svarar med munnen full av macka att han behöver skjuts till förskolan och jag svarar genom att göra tummen upp.
" Okej då, lillkillen! Jag ska bara ta en dusch först," säger han och joggar tillbaka uppför trappan.
" Kan du säga till pappa att jag åkt till skolan om han frågar?" Edwin nickar lydigt och smäller på smörlocket på paketet.
Direkt när jag kommer upp slänger jag av mig sidenrocken och drar på mig behå, långärmat och jeans. Sedan drar jag på mig kritvita ankelsockor och drar på ett lager mascara innan jag borstar håret lite lätt. Outfiten är egentligen ingenting drastiskt, mer vardagligt och inget någon brukar kolla in. Alltså perfekt för mig. Innan jag går ner slänger jag en blick på klockan. 8:02. Shit, skolan börjar om 43 minuter!
Jag sliter upp väskan ifrån golvet och spurtar nerför trappan samtidigt som jag trycker ner mackan i väskan samt flaskan. " Hejdå, Edwin! Ses senare..," ropar jag högt över axeln och springer ut med andan i halsen.
Den kyliga morgonluften slår emot mig när jag först kommer ut. Gräsets våta dagg fuktar ner mina skor tills de är genomblöta. Vackert. Genomdränkta Vans. När jag når fram till asfaltsvägen saktar jag ner tempot och börjar istället power walka. Håret trasslar sig som vanligt, så det är nästan ingen idé att försöka. Plötsligt hörs ett svagt brummande och när jag vrider huvudet bakåt ser jag den blåa bussen komma körandes rakt mot mig. Av en ren instinkt börjar jag att slita fram busskortet och vifta med det. Busschauffören ler skadeglatt mot mig, men stannar ändå. " Tack!" Min röst skär sig så att det låter som om jag försöker sjunga falsett. Tanten bakom ratten vinkar åt mig att sätta mig ner innan hon börjar växla om. Fort söker jag efter en plats att sitta på och fastnar på en plats bredvid en gammal man. Han sitter med huvudet lutat mot fönsterrutan och med hatten över ansiktet. Men jag är ute på hal is. Bussen kränger till och hela min kropp svajar till innan jag hittar stöd hos en maskrosgul stång. Försiktigt trevar jag mig fram genom bussen och slänger mig ner på platsen bredvid gubben. Han reagerar inte ens när jag hostar som en galning eller när jag slänger blickar åt hans håll. Han kanske sover?
Så plötsligt rör han på sig, höjer handen och kliar sig i huvudet.
Tre hållplatser kvar. Regnet spelar på rutorna utanför och rinner längs med glaset. Typiskt, att det alltid ska regna när man gjort sig fin. Nu är det bara en busshållplats kvar och jag trycker inne den röda knappen tills bussen checkar av att jag ska av. När det är några få meter kvar känner jag hur någon tar tag i mig. Det går en rysning genom kroppen och jag sprattlar till när jag hör andetag precis bredvid örat. Gubben sitter lutad mot mig. " Välj den rätta." Jag tittar förskräckt på gubben, stirrar in i gubbens isblå ögon. " Snälla, gör det!" Han försöker sig på ett leende och misslyckas. Istället ser det ut som ett fult grin. Jag harklar mig förstummat och ler ursäktande. " Ursäkta, men jag tror att du misstar dig, herrn." Jag försöker än en gång sluta mig loss, men hans grepp är hårt som järn. " Jag pratar enbart med dig."
Bussen stannar och dörrarna öppnas. " Ursäkta, jag måste gå," säger jag tillslut och äntligen släpper han loss mig. När jag är tillbaka på asfalt igen andas jag ut och stoppar händerna i fickorna, låtsas som om ingenting har hänt.

Så, det var kapitel 1 av Änglar finns bara i himlen, jag hoppas att ni tyckte om den och att ni fortsätter läsa. Fortsättning följer som sagt:)
\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\
Text ur " Popular Song" av Ariana Grande och MIKA.