Änglar finns bara i himlen

Kapitel 3. Festen

Torsdagseftermiddagen var en ren öken. Solen gassade som aldrig förr och nästan ingen var ute på skolgården för att leka. Ingen hade ens energi nog att gå ut och köpa glass. Det var fruktansvärt varmt, men det blev svalare senare på kvällen. Jag och Edwin hade blivit ensamma på kvällen, så vi satte oss med läsk och chips framför TV:n.
Edwin somnade i soffan, så jag stängde av TV:n och bar in honom till sitt rum. Sen satt jag och slösurfade på olika sidor innan jag blev så trött att jag föll i djup sömn direkt. Och nu springer jag omkring, dagen efter, och har panik. " Maya! Varför var du uppe så sent med Edwin? Han orkar ju knappt stå upp!" Ropar mamma nerifrån hallen och jag biter ihop käkarna. Fan.
" Förlåt! Vi glömde bort tiden!" Ropar jag tillbaka och hoppar i ett par svarta jeans. " Vilka vi? Du!" Skriker mamma och jag kan riktigt höra hur hon svär inombords. Jag slänger en irriterad blick på klockan. Tio i nio. Jag rusar ner med väskan dunkandes mot ryggen. Kan en morgon bli mycket värre? Mamma står redan i hallen och drar på en rädd Edwin sina stövlar och frustar irriterat när hon inte får på dem. " Regnar det ute?" Frågar jag och tvekar en sekund på att ta skinnjackan. Mamma svarar inte, utan forsätter att flyga fram som en orkan. Istället så stegar jag fram till fönstret och sjunker genast ihop. Det ösregnar ute. " Hejdå, Maya!" Vinkar Edwin och ler lite snett innan mamma sjasar ut honom genom dörren. Typiskt!
" Mamma har inte haft det så bra på jobbet, det är därför hon är sådan idag," stönar pappa bakom mig och när jag snor runt ser jag hur sliten han är. Hans mörkbruna hår står åt alla håll och ansiktet är grått och trött. Ham skrattar glädjelöst och kliar sig i håret. " Jag vet, jag ser ut som skit!"
Jag ler uppmuntrande och nickar. " Ja, tyvärr!" Skrattar jag och tar på mig min regnkappa. " Jag ska nog gå och ta en dusch," säger han tillslut och lufsar uppför trappan. Jag stoppar fötterna i mina brandgula stövlar och checkar så att jag har allting. Mobil, väskan, busskort, nycklar.....
Jag stelnar till och trevar efter nycklarna i min skinnjacksficka. Ingenting. Tänk om jag tappade dem igår hos Bea? Åh nej! Jag kommer aldrig att få tillbaka dem från henne. Med en irriterad suck lämnar jag huset och travar bort mot busshållplatsen. Det jag inte visste var att det var bara början...

Thindra står vid cykelstället som vanligt och väntar på mig. När hon ser mig komma springande vinkar hon glatt och stänger av mobilen. " Jag har haft världens värsta morgon, ever!" Muttrar jag och sparkar iväg en sten över tegelplattorna. Hon tittar oförstående på mig och rynkar med ögonbrynen. " Hur menar du?" Säger hon och öppnar porten åt oss båda. " Först är jag uppe jättesent med Edwin så att vi försover oss, sen tappar jag bort nycklarna till skåpet och några timmar innan skapar jag ett bråk med Bea."
Thindra skakar på huvudet åt mig.
" Det löser sig, varför skulle Bea fortsätta att älta över sina problem? Hon skapar ju bara nya, och dina föräldrar släpper nog det ganska snart!" Förklarar Thindra och låser upp sitt skåp medan hon ler åt mig. Jag muttrar dystert och rycker på axlarna. " Hmm, kanske...men hur ska jag få tillbaka nyckeln? Bea låter mig aldrig sätta min fot i hennes hus igen!" Stönar jag och slår ut med armarna. Hon rynkar pannan och pressar ihop läpparna. " Hmmm, jag hoppas att din nyckel bara ligger i klassrummet eller någonstans, för om Bea sett din nyckel kommer hon definitivt utnyttja den!" Berättar Thindra och pekar på sig själv med pekfingret. " Kommer du ihåg när hon fick reda på min sjukdom och hotade med att berätta den för alla? Det var helt sjukt, men jag ville ju inte att hon skulle göra det, så hon fick mig att ha en fest i min mormors stuga, som du nog kommer ihåg. Så var försiktig!" Varnar Thindra och verkar glida tillbaka till de förskräckliga minnena.
Jag kommer ihåg hur rädd Thindra hade varit och hur mycket skuldkänslor hon hade fått när festen var över. Det var rena rama kaoset. Glas krossades, möbler vältes, skafferier länsades, sängar användes och hela huset i sig ruinerades. Thindra hade blivit helt förstörd och när hennes mormor skrevs ut från sjukhuset grät hon floder. Jag minns precis hur deprimerad Thindras mormor hade varit och efter det fick Thindra aldrig bo i hennes mormors hus ensam. Och allt det tack vare Bea. Bea.
Vi kunde aldrig riktigt förlåta henne förrän hon bevisade vår vänskap. Hon sket i sin status och sjönk ner till vår nivå för att umgås med oss. Det fick oss att inse att hon faktiskt hade ett hjärta ändå.
" Kom nu, du vill väl inte komma försent?" Flinar jag och springer före i riktning mot bildsalen. Thindra spricker upp i ett leende och sätter fart efter mig. " Vi får väl se vem som kommer först!"

I början av lektionen får vi en introduktion på vår nya kurs om skuggor och ljusbalans. I vanliga fall brukar jag oftast lyssna, men eftersom att Thindra är så rastlös brukar jag numera sitta och chatta. Men lektionen är inte som den ska. En tom stol gapar ödsligt i klassrummet efter uppmärksamhet och jag kommer genast ihåg vem. Bea. Varför är hon inte här idag? Skolkar hon? Men varför? Jag önskar innerligen att det inte är pågrund av vårt bråk. " Då så! Dax att låta kreativiteten flöda!" Kvittrar fröken Anna och lägger fram en hög vita papper på katedern. Thindra drar en djup suck och masar sig långsamt upp med ett apatisk ansikte. När vi sedan sitter på bänken igen med varsitt papper framför oss vet vi inte vad vi ska göra. Vadå släppa loss kreativiteten? Är man tvungen att rita något superflummigt för att hon ska bli nöjd? Jag sneglar bort mot Thindra och fattar grepp om blyertspennan. Vi kör på det flummiga.
Jag drar några prövande streck över pappret. Det ser helt okej ut, faktiskt. Medan jag håller på att rita ena bladet på en ros funderar jag på vad Beas nästa steg kan vara. Utpressning? Näe, Bea har ju inte hållit på med sånt sedan sjuan. Men tänk om en slags inre glöd tänds inom henne? Ibland kan man inte lita på henne. Jag känner hur någon flåsar mig i nacken och vänder mig om. Där sitter Thindra och lutar sig så nära att det bara skiljer några centimeter mellan oss. " Vad ritar du?" Jag stirrar ner på min missbildade ros och suckar. " Det skulle bli en ros." Thindra hummar muntert och gör tummen upp. " Den är faktiskt vacker! Tycker inte du?" Säger hon glatt och pekar på ett blad som blev sämst av dem alla. Jag blänger på henne, tror att hon skojar, men när jag ser hennes seriösa blick stelnar jag. Hon tycker faktiskt att den är fin. " Hmmm..," mumlar jag till svar och fortsätter att skissa vidare på blomman. Varför är Thindra på ett så bra humör nudå? Bra betyg? Eller bara en bra dag? Jag suckar inombords och reser mig upp för att hämta den röda pennan. Men den är redan tagen. Besviken återvänder jag tillbaka till min plats och tittar vad Thindras teckning föreställer. Jag gapar när jag ser den. Ett stort rött hjärta täcker hela bilden och tusen små änglar flinar runtom på pappret som malliga grodor. I mitten sv hjärtat finns två bokstäver. Ett L.K. Vad nu det betyder. " Vad står det för?" Frågar jag och sätter ett finger på dem snirkliga bokstäverna. Thindra rycker till och ser för en stund misstänksam ut, men spricker sedan upp i ett kärleksfullt ansiktsuttryck. Hon lutar sig mystiskt närmare och viskar: " Det står för Liam Knutsson, världens bästa kille!"
Jag lyfter ögonbrynen och gapar stumt som en fisk. Var Thindra kär?

Det var del 3;) Hoppas att ni gillade det, och att ni inte blev fö besvikna att jag inte publicerat någonting på senaste tiden! <3 Kram! Och fortsätt läs!!! /-A