När ödet vänder

0.3

*Emmies pov

Maja hade inte sett vad som hände, hon satt och kollade rakt ut i luften som om ingenting hade hänt.
Jag sneglade åt Tims håll och blev äcklad när jag såg hans självsäkra ansikte stirra på Amy, i tvåan. Hon var den populäraste tjejen på skolan, alla visste vem hon var. Men ingen var så besatt av henne som Tim. Amy brydde sig inte ett dugg om Tim. Men Tim däremot hade visat tydliga tecken på att han var svag för henne. Amy och hennes kompisar, eller snarare slavar, satt och viskade om någonting. De fnissade och kollade åt mitt håll. Jag vände blicken mot scenen där rektorn stod och snart skulle prata.
- Hallå..., såg jag hennes mun mima utan ljud. Haallå, hördes micken eka i salen. Efter att i princip alla lärare hade hysjat 3 miljoner gånger var det tyst i salen. Rektorn började prata om hur året har varit. Sen kom 3:orna som skulle sluta upp på scenen. De skulle sjunga någon sommarsång och få blommor. Jag lyssnade inte så noga utan satt i andra tankar. Tänkte på hur mitt sommarlov skulle se ut. Jag hade inte så mycket planerat faktiskt. Mamma skulle jobba en del, Maja skulle åka till Spanien i 2 veckor, och pappa, ja, jag har ingen pappa. Han dog i en bilolycka när jag bara var 3 år. Jag har inga syskon, och inga andra vänner än Maja, om jag inte hade henne vet jag inte vad jag skulle göra. Säkert ingenting. Jag skulle nog inte ens orkat leva då.
- Emmie? Em? Jag väcktes ur mina tankar av Majas röst. Avslutningen var slut, men jag visste inte om det var något bra eller dåligt, jag slipper ju Tim och alla andra idioter, men någonting säger mig att jag inte kommer få det bättre av att vara ledig. Jag och Maja reste oss upp och promenerade ut ur aulan och ut genom grinden som leder ut från skolgården.
- Vart ska vi? frågade jag.
- Starbucks? sa Maja och höjde ena ögonbrynet. Hon visste att jag älskade starbucks. Vi brukade ofta gå dit efter skolan. På vägen dit slapp vi iallafall något mer obekvämt möte med Tim. Vi beställde varsin Caramel frappe och satte oss vid ett ledigt bord med två stolar.
- Så, hur går det med duvetvem? frågade jag Maja och gjorde ett peddosmile (😏).
- Nej, jag vet inte vem du pratar om, sa hon och log stelt. Jag gav henne en allvarlig blick. Hon suckade.
- Varför måste vi alltid prata om MITT kärleksliv, fick hon fram. Vi båda brast ut i skratt.
- Både du och jag vet att jag inte har något.
- Det är inte sant! fick hon fram. Philip, fortsatte hon och petade på min arm. Philip var en kille i vår klass, han var ganska framåt och pratade med alla, som kompisar, men MIG, skulle han aldrig ens komma på tanken att bli kär i. Jag kunde inte ens prata med honom utan att bli nervös och börja stamma. Jag säger ALLTID fel saker vid fel tillfälle.
- Sure, sa jag ointresserat. Majas mobil plingade till. Hon tog upp sin guldiga iPhone 6 och läste smset.

Majas pov*

Det var från mormor. Mamma låg på sjukhuset!
- Jag är så ledsen, men jag måste verkligen gå! Jag förklarar sen! sa jag och började gå med snabba steg bort från caféet.

Har inte uppdaterat på ett tag, men nu när jag är hemma kommer jag kunna skriva mycket mer! XO