~ När en ängel faller ~

~ Kapitel 1 ~

Jag satt på den kalla fönsterbrädan. Min långa klänning fladdrade löst i vinden och samma med mitt guldbruna hår. Mina stora, vita vingar vilade mot fönsterrutan.
Jag tittade in i hans rum. Coles rum. Han satt vid sitt skrivbord och gjorde det han brukade. Teckna. Jag tryckte nästippen mot fönstret för att se vad han tecknar.
En ängel. En vacker ängel.
Jag log för mig själv. Jag önskade att jag kunde öppnat fönstret, stuckit in huvudet och sagt hur fin hans bild var. Men det kommer aldrig att hända. För det första så kan han inte se mig och för det andra så får han inte veta att jag finns. Jag ska bara vaka över honom och se till att han mår bra. Om Cole får reda på att jag finns, så... Förvisar Högsta Ängeln mig från Ängelvärlden. Eller ännu värre, dödar mig! Samma öde blir det om jag inte skyddar honom...
Mitt leende försvann och jag tittade ner på mina ben. Jag fällde en liten tår, som landade på min hand. Snabbt torkade jag bort den och tittade upp igen. Cole reste sig från sin stol och var på väg mot fönstret. Jag flög snabbt av fönsterbrädan och en bit bak i luften.
Cole gick fram till fönstret och öppnar det. Han satte ner armbågarna och lutar sig.
Han tittade rakt ut i luften. Rakt på mig. Men han kan inte se mig.
Jag kände hur tårarna kom igen och jag gömde ansiktet i händerna.
- DALEY! Hörde jag någon ropa ilsket.
Jag vände mig snabbt om och torkade mina rödgråtna ögon. Det är Högsta Ängeln.
- Ja, frun, viskade jag med gråten i halsen.
Högsta Ängeln stannade en bit ifrån. Hon sneglade på Cole och sedan tittar hon på mig.
- Kan du förklara varför du är här? Frågade hon lite mildare.
Jag tittade på Cole och sedan tillbaka på Högsta Ängeln.
- Jag... Bara kollade så att Cole mådde bra, var det enda jag fick ur mig.
Högsta Ängeln tittade misstänksamt på mig.
- Okej, men du behöver inte göra det längre, sa hon, och nu såg hon mer arg ut.
- V-varför? Frågade jag, lågt.
Högsta Ängeln harklade sig och rätade på ryggen.
- Du är förvisad från Ängelvärlden, sa hon.
Förvisad? Det kändes som att mitt hjärta gick i tusen bitar. Förvisad från Ängelvärlden?
- V-varf-för är jag f-förvisa-d-d? Stammade jag.
Högsta Ängeln spände argt blicken i mig.
- Du kanske inte vet själv, men jag ska visa dig, sa hon och tog hårt i min hand.
Sedan höjde hon andra handen och sa något på grekiska. Vi försvann.