~ När en ängel faller ~

~ Kapitel 2 ~

När vi kom fram så var vi i ett stort, vitt palats. Det var gulddekaler och vackra målningar på väggarna. I taket hängde en stor ljuskrona. Högsta Ängeln spände blicken i mig.
- Du släppte in dem onda själarna, eller hur? Väste hon ilsket.
- N-nej, det var inte jag! J-jag lo-ovar! Stammade jag.
- Så du vägrar erkänna, sa Högsta Ängeln lågt.
Hon flög bort till en stor pelare. På pelaren låg en guldinklädd bok. Högsta Ängeln öppnade boken och harklade sig.
- Regel nummer 53; Om en ängel ljuger om något som han eller hon gjort så måste han eller hon straffas, hon gjorde en kort paus. Regel nummer 56; Om en ängel orsakar problem för andra änglar, så måste han eller hon förvisas och bli en människa.
Högsta Ängeln vände sig om och tittade irriterat på mig.
- Du har nu brutit mot båda dessa regler och ska därför... Förvisas, sa hon och rätade ut ryggen.
Jag blev helt paff. Jag hade inte släppt in dem onda själarna i Ängelvärlden!
- Men! Jag har ju inte gjort något! Sa jag och tittade på Högsta Ängeln.
Hon bemötte mig med en avskyvärd blick.
- Nu ska du lämna Ängelvärlden! Ge mig dina vingar! Sa Högsta Ängeln.
Jag svalde och backade lite, men Högsta Ängeln stoppade mig. Hon Höll ut handen mot mig och sa något på grekiska. Sedan försvann mina vingar. Dem var... Borta...
Högsta Ängeln sa sedan något annat på grekiska och jag tittade ner. Mina ben försvann sakta, sakta.
- Nu ska du leva resten av ditt liv som en vanlig tjej i New York! Lycka till! Sa Högsta Ängel, fakelog och vände sedan ryggen till.
Hon försvann bort samtidigt som jag försvann.
- Nej! VÄNTA! Ropade jag, men det var försent.
Högsta Ängeln var redan för långt borta och mina armar höll på att försvinna.
Tillslut försvann jag helt. Nu var min tid som ängel slut...