Y/n Riddle's Komplicerade Liv.

livet efter händelsen.

Jag nickade åt honom och han började prata. När han lämnade rummet började jag gråta. Jag saknade Ollie, Theo , Mattheo och Tom. Jag ville ha tillbaka mitt liv.

Ett par dagar senare släppte dem loss mig från skärpen men jag fick fortfarande inte träffa någon eftersom jag fortfarande ansågs som en fara. Jag levde mit liv här så normalt som jag kunde. Ett par gånger om dagen kom en läkare och tre sjuksköterskor in i mitt rum för att ta prover, koll hur jag mår och göra ultra ljud på bäbisen.

När jag gick in i min åttonde månad som gravid ansåg dem att jag var redo att få komma hem. Mina bröder kom för att hämta mig från sjukhuset. Jag satt och väntade på dem i entren eftersom min läkare ville diskutera mina nya mediciner och mina beteende ändringar som jag hade utvecklat efter mina upplevelser. De ville också be om att mina bröder håller ett extra öga på mig eftersom jag kanske skulle kunna vara kapabel till att vara en fara för mig själv.

När läkaren hade talat färdigt fick jag en lång och varm kram av Mattheo och sedan åkte vi mot mitt och Theo's hem. När jag stod i hallen kände jag en konstig känsla. Det kändes som att jag borde fly, springa härifrån. Jags a inget till något om det till någon utan väntade på Ollie. Han kom springande och kastade sig i mina armar.
-Vart har mamma varit? Frågade Ollie storögt.
-Hon har varit på semester! Sa jag snabbt och kramade om min son.
Theo kom och mötte mig i dörren han också. Han kramade mig och kysste mig i håret.
-Jag har varit så orolig för dig! Mumlade han ner i mitt hår.
-Jag är bra nu! Svarade jag samtidigt som jag svalde tårarna.
-Hur mår bäbisen då? Frågar Theo och lägger örat mot magen.
-Bra bara en månad tills du får träffa henne! Svarar jag och känner hur jag blir yr.
Jag snubblar mit soffan och sätter mig ner. Jag känner hur deras blickar bränner i ryggen och sedan gör jag hur Tom viskar allt läkaren sagt till dem vidare till Theo.
Ollie sätter sig i mig knä och jag gråter tyst ner i hans hår.

På kvällen när vi ska äta middag somnar Ollie vid bordet. Jag reste mig och bär in honom i sängen. Sedan går jag tillbaka och sätter mig. Jag rör inte ens maten, min aptit är bort blåst. Allt jag kan tänka på är smärtan i mitt bröst. Alla tre kollar oroligt på mig.
-Hur är det? Frågar Tom oroligt.
-Jag är bara trött! Säger jag och reser mig.
-Glöm inte medicinen! Påminner Mattheo.
Jag nickar och går upp mot mitt och Theo's sovrum för att lägga mig. Jag sket i medecinen jag visste vad den skulle göra. Den som jag ska ta på kvällen gör att jag somnar, den som jag tar på morgonen är för att jag ska bli bedövad. Jag känner ingenting med den. Men den jag tar mitt på dagen är något skit som är någon typ av drog ungefär som kvällen men den på kvällen är mycket starkare dos. Jag la mig ner i det mörka rummet och stirrade upp i taket. Jag såg allt som hände igen och igen. Plötsligt hörde jag hur dörren öppnades. Jag torkade tårarna och låtsas sov för att han inte skulle fatta att jag skippat medecinen.

Det var inte Theo. Det var Mattheo.
-Jag vet att du är vaken. Viskade han.
-Förlåt. Snyftade jag fram.
Han sa inget. Han satte sig framför mig och kramade mig hårt. Jag grät hejdlöst mot hans axel och hörde Tom's röst.
-Hon borde ha somnat nu! Sa han strängt.
-Hon spolade ner den! Svarade Mattheo utan att lyfta blicken från mig.
-Du måste ta dem d/n! Sa Tom strängt.
Jag hade redan somnat i Mattheo's famn och han la mig lungt och stillsamt på mig kudde och drog täcket över mig. Sedan lämnade dem rummet.

*Mattheo's Pov*
Jag bäddade ner henne i sängen och gick sedan. Tom var upprörd och rörde sig snabbt ner mot vardagsrummet där Theo var.
-Hon spolade ner dem! Skrek han ursinnigt.
Theo kollade på mig.
-Vad gör vi nu då? Frågade Theo med oro i rösten.
-Vi måste hjälpa henne! Sa jag lika oroligt
Plötsligt hörs ett skrik från över våningen. D/n. Jag rusar upp för trappan med de andra två hack i häl.

*D/n's Pov*
Jag vaknar och slår upp ögonen. Jag ser min far stå framför mig med sin stav riktad mot mig. Jag skriker och slänger mig ner på golvet och kravlar in till badrummet. Jag sätter mig i hörnet av badrummet och hlr hur sovrums dörren öppnas. Inte långt efter känner jag hur någon lyfter mig från golvet och placerar mig i sängen.

Jag ser hur alla tre sitter mitt emot mig och kollar på mig med oroliga blickar.
-D/n du måste prata med oss vad händer? Säger Theo oroat.
-Det är inget! Ljuger jag eftersom jag inte vill oroa den eller skickas tillbaka till sjukhuset.
-Varför ljuger du? Frågar Tom lugnt.
-Det gör jag inte! Säger jag och känner hur det blir svårt att andas.
De växlar blickar mellan varandra innan Mattheo ser på mig att något är väldigt fel.
-D/n vad är det? Frågar han med ett veck i pannan.
-Jag kan inte andas! Flämtar jag samtidigt som Theo störtar upp till min sida för att lägga min hand på sitt bröst.
-Andas lugnt och fint bara! Säger han med panik i rösten.

Tio minuter senare är panik attacken över. Jag skämdes över den så mycket att jag vände blicken från dem.
-Säg nu vad som är fel! Säger Tom ännu strängare än tidigare.
-Jag ser honom! Säger jag tomt ut i luften.
Alla tre kollar på varandra och frågar sedan inget mer. Vilket var väldigt skönt. Plötsligt känner jag hur ont jag har i magen.
-Bäbisen kommer! Ropar jag panik slaget.
Theo och Tom börjar packa väskor till sjukhuset medan Mattheo hjälper mig till dörren.

När jag och Theo kommer in till sjukhuset blir jag undersökt och får ett rum.
-Du är redo att föda, Bekräftar läkaren.
Theo tar min hand och vi får börja krysta.

Tio timmar in i förlossningen ser jag in i Theo's ögon.
-Du är så duktig min älskade! Säger han med ett stolt leende och ger mig en kyss i pannan.
-Jag kan inte mer! Skriker jag till honom.
-Du klarar bara en liten stund till! Säger han.
Jag nickar i smärta och tar i allt jag har. Plötsligt kommer det ett bäbis skrik. En liten flicka placeras på mitt bröst och jag känner mig hel igen.