Hjärtat i sanden

Fjärde dagen Det ruttna huset mitt ute i skogen!?

"Hallå!"
Gustav blev vanlig igen.
"Hallå vad hände?"
Gustav tittade på mig. Tittade sen rakt fram. Han pekade på något.
"Det är mitt gamla hus!"
Jag tittade på huset som stod där.
"Det där ruttna huset?"
"Ja det byggde jag och pappa när jag var 13 år."
"Men det måste har varit länge sen. Det faller ju nästa ihop."
Jag visste att han ljög. Det där huset är säkert över hundra år. Men varför skulle man skoja om något sånt där?
"Det byggde jag oh min pappa för några år sen."
"Haha... Var rolig du är!"
Jag var inte så glad över att han skojade. Jag ville prata, men något eller någon höll mig till att inte säga något. Gustav började att gå mot huset. Jag följde efter.
"Gustav vad är det? Du kan inte ha byggt det här huset!"
"Jo jag och min pappa byggde det för ca 40 år sen."
"Sluta nu! Säg sanningen!"
"Vad ska jag säga det är sant!"
Jag blev nästan lite sur. Jag gjorde en sur min mot Gustav.
"Åå.. Nej!"
"Vaddå?"
"För det första har jag sagt för mycket. För det andra som ska riva detta hus!"
Jag började fundera. Varför hade han sagt för mycket? Varför betydde detta huset så mycket för honom? Varför kan han inte bara säga hur han känner och sluta ljuga för mig? Varför kändes allt så rätt första gången vi sågs? Men nu så fel?

Gustav tog mig i handen och pussade mig lätt på kinden.
"Kom, vi ska bara titta lite."
Jag kände mig trygg nu när han höll mig i handen. Men det kändes fel att gå in i huset.
"Jag ska bevisa att jag bodde här men min familj."
Bodde vaddå bodde. Hans familj det har han inte nämt förut.
"Bodde? Vad hände?"
"Han som ägde staden för typ 40 år sen. Han sa att om vi inte betalade så skulle han döda oss. Och sen tror jag att du förstår."
Gustav började gråta. Jag slängde mig i hans famn. Vi stod och kramade varandra i ett bra tag. Tillslut slutade Gustav gråt. Vi släppte varandra.
"Förlåt jag ka.."
Jag avbröt honom.
"Sluta! Du ska inte be om ursäkt!"
Gustav tittade ner i marken.
"Kom så går vi härifrån."
Vi började gå mot klippan. Gustav snyftade lite men det gick bra. Jag mådde dåligt för att han hade börjat gråta. Vi satte oss på klippan och började att prata ut.
"Förlåt"
"Nee.. Sluta säg förlåt!"
Jag blev nästan arg. För man ska inte säga förlåt för något man inte kan hjälpa.
"Jag förstår inte! Om du nu är 15 år hur kunde du då vara med och bygga huset och veta allt?"