Happiness (swedish 1D fanfic)

Kapitel 12

Klockan var åtta på morgonen och tunnelbanan var full med folk. Jag stod hopklämd mellan två medelålders män i kostym som ivrigt diskuterade helgens fotbollsmatch. Dörrarna öppnades och folk skyndade sig ut men blev snabbt ersatta av nya människor. När tågen äntligen anlände till stationen där vi skulle av nästan sprang jag ut ur vagnen. Jag hatade att stå hoptryckt bland folk. Mamma pekade mot utgången och sa något som dränktes av en liten flickas skrik, men jag nickade för att visa att jag förstått att jag skulle gå dit. Jag gick upp för trapporna och kom på den stora flygplatsen. Det var någonting med flygplatser som fick mig på bra humör. Allt var så ljust och neutralt. Vi gjorde de normala rutinerna, checkade in väskorna, gick genom säkerhetskontrollen, ignorerade affärerna för att istället leta reda på vår gate, sitta och vänta tills man fick gå på flyget, tillbringa hela flyget åt att läsa - jag blev klar med boken Var är Alaska av John Green, en av mina nya favoritböcker - gå av flyget, hämta väskorna, sätta sig på ett tåg och sedan kliva av i Lund. Hemma. Allt var så normalt, för normalt. Det kändes genast overkligt att jag varit i London för bara några timmar sedan. Ännu mer overkligt att jag suttit med Harry i hans lägenhet för mindre än 14 timmar sedan.

"Jag går och packar upp" ljög jag och gick in på mitt rum. Jag satte ner väskorna på golvet bredvid dörren och startade datorn. Väskorna skulle få stå där i minst tre dagar innan jag ens öppnade dem. Det var tråkigt att packa när man skulle iväg men det  var inget emot att packa upp när man kommit hem igen. När man packade innan resan var man iallafall exalterad att åka iväg, när man kom hem så fanns det inget roligt med att packa upp. När datorn var klar för användning loggade jag in på Skype. Jag hade tur, Jessica var inloggad. Hon svarade efter två signaler med ett "berätta allt!", så det gjorde jag. Mamma kom in efter 30 minuter och suckade över mina väskor. 

"Jag ska snart fixa det, men jag snackar med Jessica nu, så om du ursäktar..." sa jag och mamma stängde dörren igen medan hon sakta skakade på huvudet.

Det visade sig att Jessica var hos sina morföräldrar uppe i Bohuslän och skulle inte komma hem förrän veckan därpå så jag fick inte chansen att träffa henne personligt, istället snackade vi på Skype nästan varje dag. Jag snackade även med Harry via Skype två dagar efter att jag kommit hem, men inte så länge. Han skulle iväg på en intervju men ville bara se till så att allt var bra med mig. Jag hade varit fruktansvärt fnissig och glad resten av dagen. Men det största som hände den veckan var när intervjun kom ut.

”How many of you have a girlfriend?” frågade tjejen med de stora brösten, även känd som intervjuaren. Alla medlemmarna av One Direction räckte upp handen, utom Niall.

”I’m the only singel one left” sa han med sin irländska dialekt.

”Harry, do you have a girlfriend?” utbrast tjejen förvånat. Alla började skratta.

”You don’t have to sound so surprised” klagade Harry.

”Who is she?” frågade intervjuaren intresserat, detta var första gången jag, eller vi, blev bekräftade.

”Her name is Hanna, and she’s from Sweden” berättade den krullhårige.

”Sweden?” sa tjejen och Harry nickade. Det fortsatte snacka, mest om deras nya album, men jag lyssnade inte. Nu var det officiellt, jag och Harry var tillsammans.

@1DUpdates 

It's official, Harry and @hanna97 is together. Hanry? Lame name but she’s a lucky girl and we should all be happy for Harry!

Jag skyndade runt i hotellrummet för att plocka ihop alla mina saker. Harry och resten av killarna skulle komma tillbaka vilken sekund som helst, och då ville jag vara förberedd. Ha allting packat och klart. Jag han precis stänga resväskan innan jag hörde de välbekant rösterna ute i hallen och bara några sekunder öppnades dörren och Harry kom in med ett stort leende på läpparna. När han sedan fick se resväskan som låg stängd på sängen försvann leendet.