| Unexpected | H.S |

(10) His lips against mine

Kapitel 10
~R

Jag är trött. Trött på allt just nu. Jag är trött på Harry, trött på Alex för att hon försöker få mig på bättre humör, trött på London och trött på allt som har hänt idag. Dagen började bra, vi gick upp tidigt för att åka till flygplatsen. Vi åt frukost på McDonalds och sen åkte vi till Arlanda. Det var fullproppat på flygplatsen vilket resulterade till att vi inte hittade gaten vi skulle till. Vi gick runt i vad som kändes som timmar och letade och tillslut frågade vi efter hjälp. Det visade sig att vi var i helt fel del av flygplatsen. Vi fick reda på vart vi skulle och började gå ditåt. Efter ännu mer letande hittade vi rätt och snart satt vi på planet.
Jag hade aldrig flygit förut, men det hade Alex. Hon föddes i Sverige men hade bott några år i England eftersom hennes mamma kom därifrån.Hennes mormor bodde kvar där, vilket var en stor anledning till varför Alex ville åka hit. Vi hade bestämt att om vi inte hade något att göra en dag så skulle vi hälsa på hennes mormor. Jag hade aldrig varit i ett annat land. Bara Sverige.
Jag kommer ihåg hur jag blev skrattad åt i skolan när jag var mindre när jag berättade att jag aldrig varit utomlands. Mina föräldrar hade helt enkelt inte pengarna för det. Alex och jag gick inte i samma skola som yngre utan det var först i högstadiet som vi började i samma klass och kort därefter blev vi vänner. Vi fortsatte att umgås och det resulterade till att vi blev bästisar. Även fast det blev lite bråk i början. Alex hade berättat att hon aldrig blivit skrattad åt när hon berättade att hon kom från England. Hennes klasskompisar hade sagt att hon hade en cool accent och sen hade det inte varit mer med det. Med mig däremot blev det bara värre. Skrattandet avtog aldrig, det fortsatte, det upprepades oftare och tillslut var jag rädd för att gå till skolan. Jag blev inte bara retad för att jag aldrig varit utomlands utan nu fanns det ingen speciell anledning. Dom skrattade åt mig ändå, i korridorerna, rasterna, och till och med i klassrummet när en lärare var med. Fula ord kastades mot mig. Jag förstod aldrig vad det var jag hade gjort för att förtjäna det. Och jag kommer nog aldrig få veta heller!

När vi hade satt oss på flyget kopplade jag genast av. Jag var inte nervös över själva flygningen, det kändes som en lättnad att äntligen få flyga, utan det var själva England som oroade mig. Jag vet egentligen inte varför. Jag var bara stressad helt enkelt, men Alex försäkrade mig om att de skulle gå bra och då försvann oron direkt. Jag menar, Alex hade ju varit i England förut, så hon visste ju att jag inte hade något att oroa mig över. Om hon bara visste vad som skulle hända...

*****
Taxifärden hem till hotellet var tyst, ingen av oss visste vad vi skulle säga. Alex verkade vara rädd för att säga något fel, något som kunde påminna om Harry. Det var snällt av henne att inte vilja göra mig ledsen genom att inte nämna Harry men även lite löjligt! Jag menar..Harry är en av dom mest kända personer i världen så jag kan ju inte precis undvika honom och dessutom så ska jag och Alex på deras konsert nu i sommar.
Jag vet inte vad jag ska säga när vi sitter i taxin heller. Jag har inte direkt något att säga, allt jag kan tänka på är Harry. Jag vet att jag borde sluta att tänka på honom men jag kan inte. Jag vill träffa han igen samtidigt som jag känner så mycket hat mot honom.
När vi kommer fram till hotellet går vi till receptionen och hämtar våran nyckel innan vi under tystnad går till hissen för att sedan åka upp till vårat rum.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~H

Puben är fullproppad när vi anländer. Musiken dunkar för fullt ur högtalarna samtidigt som vi sätter oss vid ett av borden. Genast kommer en man fram till vårat bord, han är svartklädd med en vit handduk hängandes över axeln.
"Would you like to have something to drink?" Jag vänder mig ifrån honom för att rikta uppmärksamheten till dom andra killarna. Niall och Liam är redan i ett samtal medan Louis sitter med mobilen. Tydligen är det bara jag som har märkt mannen.
"No, I think we're good for now." Informerar jag honom. Han ger mig en lätt nick som i 'okej' och lämnar sedan bordet igen.
Ljudnivån inne i rummet är fruktansvärt hög. Jag fattar inte hur folk kan stå ut här inne. Jag tittar än en gång på killarna som fortfarande pratar om något.
"I'm going out for a while" mumlar jag medan jag reser mig och går mot dörrarna. Det här kommer bli en lång kväll...
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~A