| Unexpected | H.S |

(11) "Come here"

Kapitel 11

~H

Rebecca kysser inte tillbaka! Varför skulle hon? Jag har varit ett stort svin mot henne.
Hon verkar överraskad över mitt agerande, såklart hon är. Vi har ju bara skrikit på varandra hela dagen.

Jag kupar mina händer runt hennes kinder medans jag fördjupar kyssen ännu mer. Hon rör sig inte alls, utan bara står där.

Tillslut avtar kyssen, Rebecca tar några steg bakåt vilket får mig lite sårad, hatar hon mig ännu mer nu? Efter några sekunders tystnad börjar Rebecca att prata: "Harry, I..-"

"No Rebecca", avbryter jag henne. "Just listen to me before you say anything, please!?"

Hon nickar lite lätt vilket jag tolkar som i att jag kan fortsätta.

"I'm sorry I was such a dick to you, I didn't even have a reason to, what I'm trying to say Rebecca, is that..I'm sorry, I really am." säger jag helt ärligt.

Hon verkar än en gång överraskad men den här gången bär hennes ansikte en min jag inte kan tyda, hon ser nästan rädd ut, vilket gör mig orolig, men när hon ger mig ett försiktigt leende vet jag att jag är förlåten.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~R

Han kysser mig, Harry fucking Styles kysser MIG! Hur mycket jag än drömt om att få kyssa Harry så kan inte mina läppar agera. Jag fattar ingenting just nu. Jag är trött på att bråka med Harry, jag kan erkänna att jag betedde mig löjligt i morse. Att jag sade att jag inte var ett fan av "One direction" för att få en sådan korkad sak som hans nummer, det är så dumt tänkt. Jag har redan träffat Harry ett flertal gånger, något som dom flesta vanliga directioners skulle göra allt för att uppleva. Jag borde vara nöjd, så varför är jag inte det? Jag trodde dock att min strategi skulle funka. Jag trodde konstigt nog att jag skulle få Harry's nummer. Även fast han skulle vara tvungen att ge det till alla andra som frågade så trodde jag att han skulle ge mig det, för att han tyckte att JAG var speciell, på något sätt. Jag kan inte ens förstå varför Harry sätter sig själv i den här positionen. Även fast klockan är över ett så finns det fortfarande papparazzis ute vid den här tiden. Det skulle vara hur lätt som helst för dom att ta ett foto här och nu och sen hade Harry haft massor av drama omkring sig. Han verkar dock inte bry sig, för här står han och kysser mig, helt öppet.

Plötsligt försvinner Harry's läppar ifrån mina vilket gör att jag vågar öppna mina ögon igen. Jag backar några steg när jag inser hur riktigt nära vi står varandra, Harry ser genast sårad ut men försöker snabbt att dölja det.

Tystnaden tar över, ingen av oss vet vad vi ska säga. Efter ett par sekunder när jag har insett att Harry inte hade tänkt säga något börjar jag: "Harry, I.." men avbryts snabbt av hans brittiska stämma: "No, Rebecca, just listen to me before you say anything, please!?"

Jag nickar lätt åt hans förslag som i "okej" innan han fortsätter:

"I'm sorry I was such a dick to you, I didn't even had a reason to, what I'm trying to say Rebecca, is that..I'm sorry, I really am." Han säger det nästan lite för ärligt. Men jag är trött på att bråka med honom!

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag hade inte förväntat mig detta från honom! Inte för att jag hade någon idé om vad jag skulle ha sagt ifall han inte hade avbrutit.

Hans blick blir bara oroligare och oroligare desto längre tid som går innan jag gör eller säger något.

Tillslut ler jag lite lätt mot honom i brist på annat vilket gör att Harry ler ett av sina underbara leenden. Han tar några steg mot mig innan han tar tag i min hand och säger med försiktig röst: "Am I forgiven?" Jag suckar en lätt suck innan jag lutar min panna mot hans.

"I guess you are." säger jag sedan. Jag tittar upp mot hans gröna ögon som glittrar som alltid.

Han tittar på mig och jag tittar på honom! Jag vet inte hur länge vi står så innan jag hör ett harklande bakom oss, jag vänder mig snabbt om för att då få se en främmande man i 50-årsåldern.

Han kliar sig nervöst i nacken innan han säger:

"I'm sorry if I'm interrupting you, but my shift end in 10 minutes and your friend is waiting in the cab!"

Jag förstår genast att han är taxichaufför. Jag hade glömt bort Alex och att hon ringde en taxi. Hon måste ha sett alltihop med Harry!

Mina kinder hettar genast upp och blir till en ljus nyans av röd. Jag blir alltid likadan när jag är generad.

"Oh" är det enda jag får ur mig, så jag är tacksam när Harry börjar prata.

"She'll be there in a second" informerar han mannen som sedan går tillbaks till taxin.

När mannen har klivit in i taxin igen och stängt ytterdörren vänder jag mig till Harry igen.

"Well that was akward" säger jag halvt skrattande vilket får Harry att le stort.

"Yeah, I guess it was" säger han innan han försiktigt greppar min hand igen.

"So, what happens now?" frågar han. Va?

"What do you mean?" frågar jag. Jag förstår inte alls.

"What will we do after this?, Hate each other again? Or get along?" Hans min är nästan skrämd, som om han verkligen inte vill bråka igen. Isådanafall är vi två.

En djup suck lämnar än en gång mina läppar.

"I don't know Harry, I'm tired of fighting with you, but I don't want this to be the last time I'll see you either" svarar jag ärligt.

Harry ler lite åt mina ord innan hans blick blir allvarlig.

"So what are we now? Friends?"

"Are we really going to be able to be friends?" frågar jag. Vi har just slutat bråka och nu ska vi vara vänner?

"I don't know, are we?" svarar han med ett flin.

"I'll give it a try if you will" säger jag medans jag räcker fram min hand som han inte redan håller i.

"Okay then, for now on, we're friends" Harry tar sedan tag i min utsträckta hand och skakar den. Det här kommer bli intressant.

Efter det blir det återigen tyst innan Harry agerar.

"Oh come here" säger han innan han sträcker ut sina båda armar och tar in mig i en varm kram. Han lägger sina händer runt min rygg vilket är en av dom bästa känslorna någonsin. Han luktar underbart, en blandning mellan herrparfym, mint och något annat som jag inte kan sätta fingret på vad det är! Det måste vara hans naturliga doft. Harry lägger sedan sin haka på min ena axel vilket gör att han måste böja på sig på grund av den stora längdskillnaden mellan oss.

Oavsett vad som händer med oss eller vad som händer med mitt liv, så vet jag att detta ögonblicket var det bästa jag någonsin kommer uppleva!

...

Nytt kapitel igen! :) Jag vet att det har gått sjukt länge sedan det förra kapitlet och detta, men jag har liksom inte vetat vad jag skulle skriva fören nu!

ASSÅ JAG BLEV SÅ LEDSEN FÖR JAG SATT IGÅR OCH SKREV PÅ DETTA KAPITLET OCH SÅ HADE JAG SKRIVIT TYP 820 ORD OCH SEN RADERADES ALLT! JAG BLEV SÅ LEDSEN, JAG HADE SUTTIT I TYP 2 TIMMAR OCH SKIVIT! SÅ JAG HAR SKRIVIT EXTRA MYCKET DEN HÄR GÅNGEN!!

Iallafall, nu har jag en liten plan på vad som ska hända så jag ska försöka att uppdatera snabbare nu, men kan inte lova något eftersom jag har skolan och fotboll också!

Ha det så bra sålänge<3 Xoxo //Olivia

Ps. Drag me down är amazayn!! <3<3