Anorexia

BUP?

Jag går till bordet till mina föräldrar, de det oroade och väldigt allvarliga ut.
Dialog: M=mamma P= pappa j=jag
M- kom och sätt dig.
J- vad är det?
Fast jag vet ju redan.
P- du har gått så långt och du mår inte alls bra, vi har märkt och sett det. Vi har bokat ett möte med BUP, så som vi beskrev vad du gör och hur du mår och beter dig så vill de lägga in dig, om du inte vill så måste de tyvärr tvångsvårda dig, så illa är det.
J- va?? Menar ni allvar? Neej!
Tårarna faller, jag vill inte skiljas från mina nära och kära, varför blev det såhär?!
M- varför började du ens med det här gumman?
J- vill ni verkligen Veta det?
M och P i kör- ja!
J- mina bästisar började prata om de var för tjocka och behövde gå ner i vikt, de är ju smala som pinnar så då tänkte jag att jag är ju inte lika smala som de så då om de säger att dem e för tjocka kanske jag också är det, jag tänkte bara gå ner nåt kilo först men jag är fortfarande så tjock så jag fortsätter, ingen kan stoppa det.
Mamma ser chockad ut och börjar gråta, pappa kramar mamma. Jag får ångest.
P- gumman, vi vill dig bara ditt bästa, du kan faktiskt dö av det här!
Det har jag aldrig tänkt på!
M- du kan gå upp på rummet nu
J- okey
Jag lägger mig i sängen och det pappa sa ekar i mitt huvud "du kan faktiskt dö av det här!" herregud det är ju sant! Tänk om jag dör! Jag kan inte lämna mamma pappa eller mina vänner eller släkten.

Dan därpå kommer mamma upp och säger att jag måste gå upp, vi ska till BUP idag på möte. Jag kanske blir inlagd men då måste jag äta men å andra sidan, annars kanske jag dör.
Väl inne på BUP kommer en glad dam, normal viktig fram och tar in oss i ett rum och börjar fråga mig frågor, i slutet får jag o h mins föräldrar beskedet som ingen trodde nånsin skulle hända nångång i mitt liv. "vi måste lägga in dig, du är allvarligt sjuk och det här måste fixas, först av allt ska vi gå till vågen"
Vi gick till vågen, jag ställde mig på den och läste "25 kg" va?! Jag ser ju fortfarande jätte tjock ut!
Damen blir jätte chockad, vi far hem och packar lite grejer, eftersom vi inte vet hur länge jag blir kvar så packat i ganska mycket så får dem komma med mer när de hälsar på. När jag kommer tillbaka till BUP dan därpå för att läggas in, visar de mig mitt rum, de är ganska mysigt ändå, sängen ser skön ut, en jätte skön filt fanns, dock så var det väldigt grått men det blir nog bra ändå.
När det är dags för mamma och pappa att fara får jag nästan panik, jag börjar stor gråta och kramar dem hårt och länge, sen far dem iväg.
Undra hur första dagen kommer bli?

Då var det här kapitlet klart, hoppas ni gillade det.
Kommentera gärna vad ni tyckte och rösta om ni vill.